Då och då funderar jag över hur känslosamt allt blivit i Sverige. Inte för att det är något fel på känslor – tvärtom. Jag är själv en rätt känslig person, som har lätt till både gråt och skratt. Jag har granskogarnas vemod i blodet, värmländska som jag är, så det är alls inte främmande för mig att gråta och skratta när tillfälle ges.

Samtidigt är ju inte varje tillfälle i livet ett tillfälle att vare sig skratta eller gråta. Känslosvall har absolut sin plats, men den platsen är inte överallt. Men i Sverige har hela det offentliga rummet blivit en tummelplats för känslor. En timmes zappande mellan TV-kanalerna och man blir matt. Antingen fnissas och flamsas det som om programledarna hade befunnit sig hemma i vardagsrumssoffan med tredje fredagsdrinken, eller så är det så gravallvarligt som om det utlysts landssorg. Och det spelar ingen roll om det är talkshows, matprogram, sportnytt eller nyheter – känslor har ersatt saklighet och nykterhet i alla sammanhang.

Vad beror då detta på? Själv undrar jag om det inte i hög grad handlar om männen. Eller, rättare sagt, om att männen blivit alltmer kvinnliga. Vi lever i avmaskuliniseringens tid.

Jag växte upp i ett samhälle där män var män och kvinnor var kvinnor. Det innebar inte, som det ofta påstås idag, att männen nödvändigtvis förtryckte kvinnorna eller att kvinnorna var menlösa mähän som sa ja och amen till exakt allt. Sådant förekom naturligtvis, liksom det förekommer även idag – och som #metoo visat, även i relationer där både kvinna och man sagt sig värna den moderna feminismen – men som regel är jag rätt säker på att familjerna i det samhället var lika välmående som dagens, troligen mer.

Varför mer? Helt enkelt därför att män och kvinnor är olika. Könet är ingen social konstruktion utan i högsta grad biologiskt, och det gäller inte bara de attiraljer vi har mellan benen utan också det vi har i huvudet. Precis som Alexander Bard försökte förklara för en totalt lomhörd Gudrun Schyman och en lika lomhörd moderator i ett uppmärksammat TV-inslag förra året så har män och kvinnor olika sätt att förhålla sig till omvärlden, och olika sätt att visa känslor.

Idag har de styrande helt anammat den nya sortens feminism, som inte alls handlar om jämställdhet utan om att hela samhället ska bli mer feminint, och det innebär också att påfallande många män inte längre vågar vara män. Istället lyfter de, i alla fall offentligt, fram sina ”kvinnliga egenskaper”, och skriver långa drapor om hur hemska de är just för att de är män. Manliga ledarskribenter, manliga politiker, manliga artister – alla vill de visa att de är feminister och alla vill de försäkra oss om att de känner klädsam skam för att de är män.

De som inte gör det – som exempelvis Alexander Bard – blir anklagade för att vara fascister, sexister, eller något annat lika nedsättande.

Eftersom män och kvinnor är olika så blir det naturligtvis alldeles galet och fullkomligt överdrivet när män ska försöka anamma en kvinnlighet de inte besitter. Inte ens den mest känsliga fjortistjej ter sig lika labil som de många feministmän som gråter över sin egen manlighet.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna väcka upp min morfar ur den eviga sömnen, så att jag kunde få se hans reaktion på att vuxna män gör handhjärtan och lägger ut selfies på sociala medier. Morfar, som var stolt och rakryggad och som visste både sitt och sin hustrus värde – och som inte hade minsta tanke på att någon av dem var värd mer än den andre – vad skulle han ha sagt om han sett exempelvis Gustaf Fridolin in action? Jag kan riktigt höra hans röst, drypande av outsägligt förakt för detta tramsande:

– Vilka stollerier!

Och det är det ju. Handhjärtan med tillhörande känslosvall är så stolligt att de vuxna män som ägnar sig åt sådant borde skämmas. Men det gör de ju inte, eftersom det är så män ”ska” vara enligt dagens feministiska läroplan. Mäktiga män i politiken ska med darrande röst och en tår i ögonvrån prata om humanism och värdegrund istället för att fatta vettiga beslut på saklig grund.

Som tur är har avmaskuliniseringen inte slagit igenom på bred front i resten av samhället. Låt oss hoppas att den inte gör det heller. För Sverige behöver män som vågar vara män.