Häromdagen bevistade jag ett seminarium arrangerat av en förening med samhällsintresserade och nyfikna medlemmar. Flera talare var inbjudna varav jag var en. Det började med att en teologiprofessor sa att visserligen är svenska folket det mest sekulariserade av alla folk (utom möjligen nordkoreanerna), vilket visar sig i olika internationella undersökningar, men paradoxalt nog, hävdade professorn, samtidigt mycket religiösa. Han la fram ett antal bestickande belägg för sin tes. Jag har glömt allihop utom att svenskarna tydligen till 85 procent anser att det ”finns ett högre väsen” även om de förklarar sig inte tro på Gud.

Sedan professorn rivit av sitt föredrag lämnade han seminariet vilket var synd för jag avsåg att förklara den skenbara paradoxen att svenskarna inte tror på Gud men samtidigt är mycket religiösa. Men jag fick i stället tillfälle att framföra mina synpunkter till den samhällsintresserade föreningen och det kändes viktigare.

Jag tror nämligen att det är sant att svenskarna är religiösa i bemärkelsen att vi tror på ett högre väsen med magiska krafter. Det är bara det att denna gud är en annan gud än den traditionelle kristne guden. Men svenskarna har fullt lika stor tillit till den nye guden som 1500-talets svenskar hade till Jesu och allas vår kristne Fader. Vilken gud är det nutidssvenskarna tror på? frågade jag auditoriet. Det visste de inte. Det gör ni visst, sa jag.

En gud är ett i de troendes ögon allsmäktigt väsen som de troende kan vända sig till för att få hjälp, tröst och hugsvalelse i livets svåra stunder. Om skörden slog fel eller ett barn riskerade att dö i svält eller sjukdom kunde 1500-talssvensken be innerliga böner till sin gud om hjälp. Ibland funkade det och ibland funkade det inte men om det inte funkade slutade man inte tro på Gud för den sakens skull ty det kunde ha kommit annat emellan så Gud var ursäktad.

Det kostade på att ha en gud. Det var tionde och andra skatter till kyrkan och sedan skulle kyrkobyggnader uppföras och underhållas. Ibland pålades särskilda skatter för att kungen skulle ut i främmande land och kriga för den rätta tron.

Vem är det dagens svensk vänder sig till när det kniper, när det är tomt i plånboken, när han blir sjuk, när barnen far illa, när han blir arbetslös? Vem är det som ska styra upp alla slags sociala skavanker som brottslighet, fattigdom, okunnighet och hot om jordens undergång på grund av utsläpp av koldioxid? Den offentliga sektorn naturligtvis, politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Politikerna är lika villiga att hjälpa till som gamla tiders präster.

Prästerna bad förböner och politikerna ”skjuter till” några miljarder kronor av det troende folkets egna pengar eller stiftar någon lag som förbjuder saker som man inte gillar, kanske just okunnighet och farliga klimathot som flygresor.

Det är precis samma spel nu som tidigare, vi är lika religiösa, men vi har konverterat till en annan religion. Politikernas tillskjutna medel är som ett slags offer. För länge sedan, på Gamla Testamentets tid, kunde folk offra får och getter till Herren för att få hans bevågenhet. De politiska partierna tävlar med varandra om att framstå som det parti som kan offra skattebetalarnas pengar på det mest verkningsfulla sättet.

En besvärande känsla börjar emellertid sprida sig i landet, nämligen att den gud som tillbes av det prästerskap som vi numera kallar eliterna – de högre politikerna, ledarskapet inom det välfärdsindustriella komplexet samt ideologiproducenterna inom de statskontrollerade media och en del andra PK-ister såsom Svenska kyrkan – att den guden har börjat tappa sin kraft. Våra böner och offer funkar inte. Folk misstänker att den här gudstron kostar mer än den smakar.

Jag tror att det är farligt. Ett i grunden religiöst folk som börjar tvivla på sin gud kan hitta på vad som helst. Det står faktiskt så i Bibeln, Ordspråksboken 29:18: Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst.