Det händer att jag lite motvilligt googlar på mig själv. Då kan jag till exempel få reda på att jag är ”demokratins dödgrävare” och ”nyliberal”. Jag har alltid, kanske framför allt på emotionella grunder, ogillat tillvitelsen ”nyliberal” eftersom nyliberalismen av den PK-istiska samtiden placerats på samma etiska nivå som rasismen och nazismen. Men när jag tar etiketteringen av mig själv under närmare betraktande så kan jag nog erkänna att den inte saknar fog.

Nu vet vi inte säkert vad nyliberalism betyder så låt mig förklara min egen tolkning. Jag tror att nyliberalism är detsamma som den mer kända ideologin manchesterliberalism.

Manchesterliberalismen uppstod i England under 1800-talet och var den tidens radikalaste lära. Den förkunnade ett stort antal friheter, till exempel frihandel inte bara inom nationerna utan även mellan dem, yttrandefrihet, åtskillnad mellan kyrka och stat, upphävande av slaveriet, jämställdhet mellan män och kvinnor och mycket annat som numera anses för självklarheter i västerlandet.

Så varför har beteckningen på den åsiktsriktningen förvandlats till ett skällsord hos PK-isterna? Jag tror att det beror på manchesterliberalernas inställning till staten. När dessa liberaler var – eller är – som mest radikala vill de inte ha mer stat än vad som får plats i begreppet nattväktarstat, det vill säga en stat som begränsar sig till att upprätthålla ordningen och kanske bygga en eller annan fyr men i övrigt håller sig borta från medborgarnas tillvaro.

I det perspektivet blir PK-isternas avsky för urliberaler fullt begriplig. Staten med sin beskattnings- och lagstiftningsmakt är det trygga fäste i tillvaron som förser PK-isterna med försörjning och mening i livet. Staten blir deras kyrka och statsdyrkan blir deras religion. Utan staten blir de som griskultingar utan närande spenar. Extra ecclesiam nulla salus.

Själv anser jag mig inte så särskilt manchesterliberal i bemärkelsen statshatare. Däremot anser jag att det största enskilda hotet mot det goda samhället i vårt land har blivit en stat och ett politikervälde som för att bevara och gynna sig själva släppt snart sagt alla förtöjningar till de rester av sunt förnuft och folklig förankring som vi för bara tio eller tjugo år sedan ansåg var den grund på vilken statsskicket vilade. Att kalla mig för nyliberal är ungefär som att skrika ”frossare” och ”matvrak” till den som svultit i en månad och får sin första sked näringslösning.

Om jag får säga det själv är jag snarare konservativ än nyliberal. Konservativ är också ett svårt ord. Konservativ anses den vara som vill bevara hävdvunna och konventionella institutioner och värderingar. I den bemärkelsen finns de konservativa idag inom kyrkan och statstelevisionen där de ägnar sig åt att till varje pris värna om den etablerade ordning som hotar driva Sverige i fördärvet.

Min konservatism är något annat. Jag drömmer om ett samhälle som är besjälat med den djärva och stolta anda som en gång gjorde Sverige och det övriga västerlandet till sådana oväntade framgångssagor. Jag kallar gärna denna attityd för gråsossemoral för att understryka att den en gång var allmänt förekommande i Sverige. Man kan också kalla det för Bonden Paavo-moral för att framhålla dess solidariska ideal. Man kan också kalla det för Odalbonde-hållning efter Erik Gustaf Geijers dikt i syfte att framhäva dess vilja till självtillit och artiga men muttrande skepsis gentemot överheten.

Sådär kan jag hålla på hur länge som helst och förklara vad jag menar med konservatism. När jag hållit på en stund inser jag att nästan all inspiration kommer från den svenska historien, den svenska kulturen, kort och gott den svenska nationen. Min konservatism är, visar det sig, oupplösligt knuten till den svenska nationen. Det är dess värden jag vill värna om. Det är när man vill beröva mig det arvet som jag reser ragg. Det är då jag ställer mig i opposition till all förändring och gör skäl för benämningen konservativ.

Jag är inte ensam. Jag tror att vi som tänker så utgör en majoritet av svenska folket. Vi är inte särskilt talföra eftersom vi inte helt utan skäl fruktar att vi skulle få lida ekonomiskt och socialt om vi öppet bekände våra tankar.

Jag kallar, i Aristoteles efterföljd, oss konservativa för medelklassen. Filosofen anser, vilket är nog så hoppingivande, att det i naturtillståndet finns ett slags affinitet mellan staten och medelklassen, som han ibland kallar mellangruppen. Så här skriver han i Politiken:

Staten vill så långt som möjligt bestå av sådana som är lika och jämlika, ett förhållande som framförallt påträffas i mellangruppen. Och därför finner man säkert den bästa regeringen i deras typ av stad [vilket motsvarar nation; PEs anmärkning], vars sammansättning enligt vår åsikt är naturlig. Medelklassen är också det pålitligaste folkelementet, det minst böjda för förändring… Det är sålunda klart, både att den politiska gemenskap som leds av medelklassen är bäst… och har alla möjligheter till en god styrelse.