Den uppmärksamme läsaren av Det Goda Samhället har säkert märkt att jag numera bidrar med krönikor och annat mer regelbundet än tidigare. Anledningen till det är (förutom att jag älskar att skriva förstås) att jag anser att Det Goda Samhället är en viktig röst i dagens medielandskap. Det behövs en tydlig konservativ röst i den postmodernistiska röran, helt enkelt, och jag är mycket glad att få vara en av nyanserna.

Att vara konservativ står förstås inte så högt i kurs i dagens Sverige. Det är helt enkelt inte politiskt korrekt. Bland pk-ister haglar därför de nedsättande epiteten om dem som är konservativa. Men det finns ingen anledning att ta åt sig av sådana påhopp. De som inte har förstått att det finns värderingar och normer som är värda att bevara har nämligen inte tänkt till särskilt ordentligt. Därför får de dåligt pålästa ledarskribenterna i PK-bladen gärna häckla mig så mycket de behagar utan att det bekommer mig.

Själv är jag född och uppvuxen i ett arbetarhem i Karlskoga. Där var det Bofors som var den dominerande arbetsgivaren – i stort sett varje familj i staden hade någon anknytning till företaget, antingen till huvudkontoret eller till krutbruket, sprängämnesfabriken, där min far arbetade. Min uppväxt präglades i hög grad av arbetsplatsolyckor, då trotyl-, nitroglycerin- och andra avdelningar smällde i luften, inte sällan med dödlig utgång.

Varenda gång vi hörde en explosion från krutbruket, och fönsterrutorna började vibrera oroväckande, blev min mor alldeles tyst. Och när telefonen ringde visste vi att det kunde vara det mest fruktade samtalet. Men vi hade tur. Varenda gång var det pappa som ringde för att försäkra oss om att det inte var han som förolyckats denna gång heller. Men det var en kollega, en vän, en kamrat – eller flera. Alltid någon man kände.

Trots detta fortsatte min far att arbeta på sprängämnesfabriken. Det fanns helt enkelt inte särskilt mycket annat att välja på för den familjeförsörjare som ville ge sin familj en god levnadsstandard. Och det ville han. Det ville de flesta på den här tiden, i min barndom under det sena 60-talet och tidiga 70-talet. Ännu hade staten inte lagt beslag på föräldrars ansvar att fostra och uppfostra sina barn, ej heller på barnens rätt att fostras och uppfostras av sina föräldrar.

Mina föräldrar var vad som brukar kallas för gråsossar – det vill säga den typen av socialdemokrater som strävar efter rättvisa och jämställdhet men också ordning och reda. De som ser en dygd i att arbeta och betala sin skatt och hjälpa till att bygga upp nationens välstånd, men som värjer sig för alltför radikala åtgärder eftersom de vet värdet i att bevara vissa traditioner och normer. Ett slags småborgerlig miljö faktiskt, eftersom småborgerlighet och gråsosseri har många gemensamma nämnare.

Mamma och pappa hade också starka band till Fattigsverige. Min morfar föddes i ett soldattorp i Värmland – min farmor i en backstuga utanför Ulricehamn. Under hela min barndom hörde jag berättelserna om det hårda arbete och den envisa strävan som lett fram till att jag själv och mina jämnåriga fick växa upp under helt andra levnadsförhållanden än våra mor- och farföräldrar och även våra föräldrar. Och där befinner jag mig fortfarande i själ och hjärta. I ett samhälle där det läggs vikt vid ordning och reda och där banden till historien och kulturarvet är oupplösliga.

Sverige befinner sig dock någon helt annanstans. Och jag känner, uppriktigt sagt, inte igen mitt land längre. Det handlar inte enbart om att lågmälda folkbibliotek förvandlats till stökiga ”mötesplatser”, att skolelever kan attackera sina lärare utan konsekvenser eller att det finns femtioelva olika kön. Att folk som bränner bilar belönas med dialogpolis och fler ungdomsgårdar. Att man får straffrabatt om man är multiförbrytare. Nej, dessa företeelser är bara ett symtom. Ett symtom på en ideologiskt betingad historielöshet, ämnad att dra fokus från de värderingar och normer som tidigare rådde för att förenkla det postmodernistiska samhällsexperimentet och etablera det samhälle som nu omger oss. Ett samhälle där det blivit politiskt korrekt att göra precis tvärtemot vad våra föräldrar och deras föräldrar en gång gjorde.

Ju mindre medborgarna känner till om vår historia och vårt kulturarv, desto färre protester blir det förstås när normerna förkastas. Det är därför vi ser en närmast sjuklig ungdomsfixering. De vuxna har trätt tillbaka, eftersom det är så mycket lättare att få ungdomar, som från låg ålder blivit matade med att vi inte har någon historia eller svensk kultur, att tro på att normlösheten är det enda eftersträvansvärda. Hur ska den som aldrig besökt ett fungerande bibliotek förstå hur absurt det är att samhället ser mellan fingrarna med stök, misshandel och vandalisering på biblioteken? Och det är bara ett exempel bland alltför många.

Vi andra, vi som kan vår historia och känner vårt kulturarv, misstänkliggörs konsekvent, med nedsättande epitet, raljerande krönikor i pk-medierna och föraktfulla uttalanden från de folkvalda. På senare år har man också börjat dra SD-kortet om alla som inte nickar bifall åt pk-ismen, trots att det naturligtvis finns konservativa i alla de politiska grupperingarna, inte minst bland socialdemokraterna.

Tanken är att vi ska tystna. Att vi ska sluta prata om vår historia och vår kultur, om den strävan och det slit som byggde Sverige. Att vi ska skämmas för att vi inte förstår varför stök, hot och bilbränder normaliserats – för att vi inte anammar normlöshetens värdegrund. Men det ska vi inte. Vi ska varken tystna eller skämmas.

Jag säger som Henrik Schyffert: Var inte rädda men med det lilla tillägget: för att vara konservativa. Att vara konservativ är nämligen inget fult. Det är faktiskt både helt normalt och fullt naturligt att vilja bevara en god värdegrund och sunda normer i en tid då normlösheten hotar hela det goda samhället.