Kvinnodagen och Dagens Industri

Patrik Engellau

Igår, den åttonde mars, inföll den Internationella kvinnodagen. Högtiden instiftades, enligt Wikipedia, år ”1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”. Sedermera upphöjdes bemärkelsedagen till av FN särskilt erkänd högtid.

Jag känner obehag inför den här tillställningen och inför alla devota och enligt min uppfattning skenheliga utfall mot ett påstått grasserande kvinnoförtryck. Obehaget kommer sig av att jag, i egenskap av man, känner mig påhoppad och anklagad. Om alla kvinnor är orättmätigt eftersatta så måste de ansvariga vara alla män. Jag kan inte hitta någon annan hållbar tolkning och den tolkningen stämmer inte med verkligheten.

Kanske går det att hitta belägg för att kvinnor i allmänhet var förtryckta av män på Clara Zetkins tid. Observera att jag skriver ”kanske”. Gängse feministisk historietolkning hävdar att det var så. Men den gängse tolkningen av nästan allting är så förvriden av PK-ideologi att man inte säkert kan tro på någonting.

Numera är kvinnor i Sverige inte förtryckta, framför allt inte välutbildade kvinnor som fötts av två svenska föräldrar, i varje fall är de inte förtryckta av motsvarande grupp män. Men det anser den i varje fall i detta avseende förljugna tidningen Dagens Industri. Tidningens omslag består av små bilder av de 329 VD:arna på Stockholmsbörsen. Trettio stycken av dessa är kvinnor. Bilderna av de manliga cheferna är svartvita medan kvinnoporträtten är i färg.

Tidningens manlige chefredaktör tycks ha svalt feministpropagandan med hull och hår. Han menar ”att mycket återstår för att bryta den manliga dominansen i toppen av det svenska näringslivet”. Han ägnar sig åt självkritik som säkert är menad att vara klädsam: ”Ett litet mått på sakernas tillstånd är att endast 24 procent av dem som vi citerade i huvudtidningen under vecka 9 var kvinnor”. Han har ett mål för sin verksamhet: att ”bilden förhoppningsvis [är] lite mer färgglad [det vill säga innehåller färre gråa män och fler färgstarka kvinnor; PEs anmärkning] när vi gör samma kartläggning nästa år”.

Identitetspolitisk debatt är vansklig enär den påstådda förtryckarens motargument aldrig behöver tas på allvar eftersom han är part i målet och därför definitionsmässigt jävig till sin egen förmån. Vad män har att säga i den här frågan anses av feministerna därför inte relevant.

Här är förresten en kul grej som jag inte kan underlåta att nämna. Om den påstådde förtryckaren påpekar att även den påstått förtryckta också är part i målet och därför lika otillförlitlig hotar något slags moralisk balans att uppstå som i för PK-isterna särskilt obehagliga situationer kan pressa dem att motvilligt anamma en balanserat vetenskaplig inställning i stället för att bara artikulera sina upprörda känslor. För att slippa sådant trassel har innovativa PK-ister uppfunnit en debattregel som säger att socialt överordnade grupper över huvud taget inte får yttra sig om socialt underordnade grupper medan motsatsen inte bara är tillåten utan anbefalld.

Konsekvensen blir att om representanter för den påstått överordnade sociala gruppen – i det här fallet den man som råkar vara chefredaktör för Dagens Industri – inte helt ska tystas och förses med munkavle så får han bara uttala sig i enlighet med de påstått förtryckta gruppernas synsätt – i det här fallet alltså den yppersta elit av kvinnor som speciminerar på att nå den absoluta toppen av prestigeladdade och välbetalda befattningar i nationen.

Min uppfattning är att det inte finns något kvinnoförtryck i Sverige, i varje fall inte gentemot den grupp som chefredaktören så lismande och inställsamt försöker promovera. Jag har i årtionden befunnit mig i situationer där tjänster ska tillsättas. Det har inte förekommit annat än att män mumlat bekymrat om det saknats kvinnliga kandidater. Min uppfattning är att det i sådana situationer inte råder strukturellt förtryck av kvinnor utan strukturell favorisering av kvinnor.

Jag kan till och med framkasta hypotesen att kvinnor inte bara är jämlika med männen när det gäller höga positioner med rätt att besluta över nationens offentliga och privata ärenden utan överlägsna. De är överlägsna inte bara eller framför allt i antalet framskjutna positioner de bekläder utan däri att deras synsätt på nästan allting inklusive välfärds- och klimatfrågor är samhällets dominerande uppfattningar.

Om nu ett antal rasande och framgångsrika kvinnor stöttade av fjäskiga män inte vill resonera öppet om en sådan hypotes så är det väl närmast ett bevis för dess riktighet.

Jag har därmed inte sagt något om levnadsförhållandena för kvinnor längst ned i de sociala hierarkierna, de som aldrig undertecknat något metoo-upprop. Där kan det säkert förekomma att män förtrycker kvinnor. Men det tror jag inte bekymrar de tilltänkta börsbolagsdirektörerna så särskilt.