Sverige står och kliar sig i huvudet och undrar hur vi ska hantera det här med de hundratals IS-terrorister med svenskt medborgarskap som sitter i syriska fångläger. Jag kliar mig också i huvudet och undrar vad jag skulle göra om jag hade varit statsminister. Så här tror jag att jag skulle tänka (tills någon övertygar mig om att jag borde tänka på annat vis).

Fram till ganska nyligen verkar Sverige ha utgått ifrån att dessa återvändarterrorister skulle behandlas som tidigare återvändarterrorister, nämligen med välfärdsstatens automatiska reflexer inklusive terapi och egen lägenhet.

Men det bär alltmer emot att tillgripa de kommunala socialförvaltningarnas normala verktygslåda (med tillägg av Säpos diskreta omsorger). För det första uppfattar alltfler att den sortens reaktion från svensk sida vore moraliskt stötande. Vi står trots allt inför en samling missdådare vars brott mot mänskligheten får de nazistiska insatsgruppernas gärningar i Polen och Ukraina att blekna. När Stefan Löfven säger att det här ”är ren och rituell ondska” och att om man begår ”terroristbrott eller krigsförbrytelser ska man dömas för sådana brott, oavsett var det sker” så ger han uttryck för vad alltfler svenskar troligen själva anser.

En andra olägenhet med att tillåta terroristerna att återvända ”hem” är att de, med nuvarande svensk lagstiftning, troligen inte kan dömas för någonting. Medborgarskapet kan inte fråntas dem, det faktum att någon anslutit sig till IS är inte i sig brottsligt och de mord som de sannolikt utfört skulle endast undantagsvis gå att bevisa. I stället för att få sitt rättmätiga straff skulle de hamna hos socialen i alla fall.

Ett tredje besvär skulle vara att dessa fria och av den svenska staten underhållna skäggiga personer av yngre muslimska grabbar troligen skulle betraktas som krigshjältar och förebilder. Ondskan skulle yngla av sig.

Man kan fråga sig varför detta över huvud taget är ett problem. Folkrätten vet hur den brukar hantera sådana här situationer. Om en svensk gör ett inbrott i USA blir han dömd och straffad i USA. Om en tysk begår ett mord i Sverige så ställs han inför en svensk domstol. Om svenskar därför utför skändligheter i Syrien borde den lokala rättvisan anlitas.

Detta under normala förhållanden prioriterade alternativ förekommer, vad jag har upptäckt, inte i debatten. Det beror sannolikt på att alla – och troligen med rätta – utgår från att det skulle betyda att terroristerna efter en summarisk rättegång skulle bli hängda på direkten. Det är den allmänna opinionen i Europa nog inte riktigt redo för (vilket, skulle jag tro, beror på att IS-terroristernas vidrigheter inte kommit tillräckligt nära oss; efter hitlerrikets fall drog sig vinnarna inte från att avrätta nazister).

Ett lagomalternativ mellan å ena sidan repatriering med bidragsförsörjning och å den andra syrisk snabblikvidation blir då det som den svenska regeringen nu försöker pröva, nämligen en internationell tribunal. Sådant har gjorts några gånger från Nürnbergprocessen och framåt så det kan bevisligen fungera. Men vägen dit är koppärrig med fallgropar.

(Förvirringen i den svenska politiken framgår inte minst av att Säpo enligt Dagens Nyheter ”laddar för att ta emot och förhöra de hundratalet IS-jihadister som väntas återvända till Sverige nu när ’kalifatet’ är borta” samtidigt som näringsminister Mikael Damberg reser till Bryssel för att förhandla om en internationell tribunal.)

Man vet inte vilka länder som ska etablera tribunalen. Man vet inte vilka lagar den ska tillämpa. Sannolikt behöver den skapa egna skräddarsydda lagar för just detta ändamål (såsom också skedde i fallet Nürnberg). Sedan har vi problemet med brottsundersökningar och bevisning. Vad ska domstolen göra med alla de terrorister som påstår sig ha jobbat som ambulansförare och blöjbytare? Ska tribunalen skicka ut tyska poliser med tolk att undersöka tusentals fångna terroristers gärningar? Själv skulle jag önska att tribunalen genast gjorde det som Sverige inte vill eller kan göra, nämligen att retroaktivt införa ett femtonårigt fängelsestraff för alla som anslutit sig till IS hur de än valt att tillbringa dagarna. Alla åker på femton år och de som kan överbevisas om grova brott får längre straff. Jag vet att retroaktiva lagar är ett oskick, men kunde man i Nürnberg så kan väl vi, det handlar trots allt om krig (fast inte i den grad att krigets lagar enligt en av de många Genève-konventionerna skulle skydda terroristerna i egenskap av regelrätta kombattanter).

När allt det där är planerat och klart så återstår en svårknäckt nöt: var ska terroristerna fängslas? Om de skickas tillbaka till sina egna länder för att sitta av tiden skulle det nog urarta, i varje fall i Sverige. Socialsekreterarmentaliteten skulle, fruktar jag, ta överhanden och terroristerna få alla slags strafflindring och vara ute ganska snart efter en period av vila och återhämtning på svensk anstalt. Fast på den punkten får jag nog erkänna att jag har fördomar.

Jag tror att det bästa vore om de dömda terroristerna kunde förvaras i en otrevlig håla i Syrien. Fast några tusen IS-terrorister samlade på ett ställe vore förstås en enastående giftig tilldragelse.