Det gemensamma för många av Sveriges partier är att de lever kvar i ett ideologiskt landskap från 1900-talet. Mitt grundanslag är att höger- och vänsterskalan spelat ut sin roll, och att vi idag har två krafter som driver politiken mer än någonsin: religion och nation.

Liberala debattörer hävdar ofta att nationalismen inte ser till människor som individer utan som kollektiv, vilket är en delvis riktig och delvis felaktig uppfattning. För det första måste det klargöras att nationalism är ett komplext begrepp med stora betydelseskillnader i olika tider och sammanhang.

Nationalismen under det tidiga artonhundratalet, nationalismen i Tyskland under den förödande nazistregimen, eller den moderna europeiska nationalismen spretar åt så många olika håll att det som sammanhållande begrepp är problematiskt. Om vi ändå väljer att använda oss av begreppet nationalism är det intressant att titta på några grundkomponenter.

Begreppet nationalism härrör givetvis från ordet nation, som ursprungligen är latin med betydelsen börd, härstamning eller släkte. Den bärande tanken är en sammanhållande faktor som står över individuella särintressen, liksom religiösa eller socioekonomiska gemenskaper.

Nationalismen i sin moderna form härstammar från upplysningstiden och var ett sätt att samla människor i en gemenskap som inte byggde på religiösa eller socioekonomiska förhållanden. Före nationalismen frodades konflikter mellan religiösa grupper (katoliker, protestanter och så vidare) och länder styrdes av transnationella familjer (kungahus, adelsätter och bankirfamiljer).

Nationalismen öppnade för möjligheten att icke-adliga personer liksom människor med olika religiös inriktning – och i slutändan även kvinnor – fick större inflytande i samhället. Folket som enhet betonades istället för feodala maktordningar eller religiös tillhörighet.

Nationalismen bortser inte från individen, utan sätter in individen i en kontext, där grundtanken är att alla människor i grunden är lika värda och har ett gemensamt ursprung. Kännetecknande för nationalismen som ideologi är att gemenskap och inte en evig konkurrens mellan individer är det centrala för fungerande samhällen.

Liberalismens bärande idé är däremot i grunden socialdarwinistisk. Det handlar om konkurrens och individernas kamp mot varandra. Inte förvånande omhuldades denna tanke av makthavarna och de besuttna i det transnationella imperiet Storbritannien eftersom denna ideologi fungerar för att söndra och härska, så att olika gemenskaper kan slås sönder till förmån för en förment individualism – en individualism som till syvende och sist slår mot majoriteten av individer i ett samhälle. Det är ingen tillfällighet att kapitalismen, där kapitalet står över alla andra värden, är liberalismens logiska följd.

Kommunismen och socialismen, å andra sidan, politiserar människan och bortser från hennes historiska rötter. Enligt dessa sätt att tänka är politiska visioner viktigare än historiska erfarenheter. Samhällsutvecklingen formuleras vid skrivbordet hos ett fåtal ideologer som hävdar att de representerar folket, oavsett vad folket vill. Trots fagra ord om klasslösa samhällen av jämlikar, har dessa socialistiska ideologier alltid velat korrigera människor så att de blir goda socialister. Av denna anledning har samhällen som präglats av socialistiska idéer slutat som repressiva diktaturer.

Nationalismen är, tillsammans med konservatismen, de troligen minst ideologiska av de moderna ideologierna. De betonar historiska och kulturella gemenskaper i stället för vidlyftiga politiska projekt. Av denna anledning är också nationalismen mycket heterogen. Nationalism i Sverige skiljer sig från nationalism i Grekland och i Indien.

Generellt är nationalismen mer radikal i yngre stater där gemenskapen är mer otydlig, medan gamla och historiskt sett homogena nationer som Sverige kännetecknats av en betydligt mer stillsam nationalism (något som dock kan förändras i det allt mer konfliktfyllda och segregerade moderna Sverige). Gemensamt är dock att den sociala samvaron står över individernas konkurrens. Familj och folk är nationalismens nyckelord.

Hos alltför många tornar bilden av Hitler och nazistregimen upp sig när de hör ordet nationalism. Det är givetvis en bild politiker och media målat upp i syfte att svartmåla nationalismen. Det vore i sin ordning att en nationalist som Mahatma Gandhi istället fick symbolisera nationalismen och dess motstånd mot transnationell imperialism.

Om socialismen politiserar människan, så förminskar liberalismen människan till en ekonomisk faktor där astronomisk ojämlikhet ses som en naturlag. Nationalismens svar är att människan först och främst är en kulturvarelse som utvecklats genom historiska erfarenheter och historiska gemenskaper.

I en väl fungerande nation råder som sagt samverkan och gemenskaper, och nationalism som ideologi skulle inte behövas. Ingen ideologi kan lösa mänskliga problem – det kan bara människor. Men medan en rad problem är olösta är nationalismen fortfarande av största vikt. Den leder oss till insikten att nationalismen i grund och botten handlar om människan som både individ och som samhällsvarelse, som något större än liberalismens mekaniserade människa. Av denna anledning är nationalismen en humanism.

Thomas Karlsson är filosofie doktor i religionshistoria, Fellow Researcher vid Yale University, samt oberoende skribent.