Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.

Ta Liberalernas ledare Jan Björklund som exempel, inte för att det är något särskilt med honom utan för att han är känd och därför lättare för dig och mig att resonera kring än en helt obekant person. Jan Björklund verkar göra vad som helst inklusive att ingå en januariöverenskommelse för att förhindra att Sverigedemokraterna får något att säga till om. För mig är det obegripligt. För diskussionens skull är jag villig att tro allt ont om Sverigedemokraternas avsikter men jag begriper inte hur de faktiskt skulle kunna åstadkomma någon märkbar olycka med det, trots allt, begränsade stöd i folkopinionen de har.

Jag vill inte göra det för lätt för mig genom att skriva av Jan Björklund som en bigott dumskalle. Jag tror inte han är det. Lite bigott i bemärkelsen trångsynt kanske, men långt ifrån enfaldig. Så hur förklara Jan Björklund (och med honom de tusenden som tycker likadant som han)?

Helst hade jag velat bjuda Jan Björklund på lunch och ha en seriös pratstund men jag känner inte honom och fruktar att han skulle tacka nej om jag ställde frågan. Så jag har frågat några personer med bättre känningar än mina om hur en sådan som Jan Björklund tänker. De svarar med att återge Jan Björklunds egna ord. Deras uppfattning är att han är uppriktig.

De säger att han på allvar oroar sig för att vi lever i ett slags modern variant av den tyska Weimar-republiken på 1920- eller 1930-talet. Hitler lurar i faggorna. Sverigedemokraterna ser kanske inte så farliga ut just nu, men det gjorde inte heller nazisterna från början. Men tiderna förändrades med blixtrande hastighet och plötsligt var Hitler herre på täppan. Resten är historia. Enligt den historietolkningen skulle Jimmie Åkesson stå redo att snart dra på sig hakkorset och börja lyfta högerarmen inför marscherande nazister på Stockholms gator.

Jag har haft fel tillräckligt många gånger om framtiden (och även om det nuvarande och det förgångna måste jag erkänna) för att hävda att något sådant inte går att tänka. Fantasin är erkänt vidunderlig. Min uppfattning om nazisternas framgångar är emellertid inte att de lyckades genomföra Machtübernahme bara för att de fanns (ungefär som Sverigedemokraterna idag). Hitler kom till makten, om du frågar mig, för att den tyska medelklassen var rädd, delvis utblottad, hade tappat tilltron till de existerande politikernas förmåga att skydda tyska folket från olika hotande olyckor såsom risken för en socialistisk revolution. Tyskarna hoppades att Hitler skulle återställa ordningen.

Så är det för övrigt alltid, tror jag, när medelklassen tappar förtroendet för etablerade politiker och, eventuellt med viss motvilja, accepterar att diktatorer tar över. Så var det i Chile med Pinochet. Medelklassen vill ha lugn och ordning och om etablissemanget inte kan leverera detta vänder sig medelklassen till vem som helst som tycks kunna garantera säkra förhållanden.

Min uppfattning är därför att Jan Björklund, om han resonerar på detta viset, vänder allt uppochned. Oordning råder i Sverige. Man vet inte vart landet är på väg och Björklund och hans kollegor lovar ingen trovärdig bättring. Om det plötsligt börjar marschera extremister på gatorna så är det dessa politikers fel. Det kan inte skyllas på Sverigedemokraterna.