Snart inleds den kristna fastan. Den utgörs av de fyrtio dagar (söndagar undantagna) som symboliserar Jesu vandring i öknen. Av tradition är det den tid då kristna försöker fördjupa sin tro genom fasta och bön och genom att avstå från vissa bekvämligheter. Många skänker (extra) pengar till olika välgörande ändamål, andra kanske besöker sjuka släktingar eller ensamma gamla på äldreboenden och sjukhem. Det är också vanligt att man avstår från sådant som ger guldkant på tillvaron, som kaffet på morgonen eller det där glaset vin eller whisky man kanske vill unna sig på lördagskvällen. Allt för tron – för Kristus.

Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill, och den som inte bekänner sig till den kristna tron är fullkomligt fri att tycka att det är rena tramset. Vad som däremot är problematiskt är att de svenska kyrkorna nu tycks formulera om fastans innehåll till att passa in i den sekulära världen genom att uppmana till något de kallar ”klimatfasta”.

I en av Stockholms katolska församlingar arrangeras ett seminarium just på detta tema, passande nog på Askonsdagen då fastan inleds. ”Kyrkorna vill förmedla hopp när klimatkrisen hotar förlama”, skriver man i sin presentation men man slår också ett slag för att prata om den ”skuld och skam vår livsstil för med sig”.

Att klimatet är en stor fråga, som ligger högt på de flesta organisationers dagordning idag, kan knappast ha undgått någon. Därför är det inte heller fel att även kyrkorna engagerar sig – tvärtom. En hållbar livsstil och ett friskt jordklot ligger i allas intresse. Varför är det då problematiskt med en ”klimatfasta” i kyrkornas regi? Är det inte bara lovvärt och positivt att kyrkorna står sida vid sida med det sekulära samhället i kampen mot klimathotet?

Nja. Inte enbart faktiskt. Och det mest uppenbara problemet är att de kristna kyrkorna bör kunna se, och förlika sig med, att fastan är nog i sig – utan ett särskilt tema. Att som kristen följa Kristus ut i öknen på det traditionella sättet kan förstås verka obegripligt ur ett sekulärt perspektiv, men ur ett kristet är det fullkomligt naturligt och faktiskt också något att sträva efter.

Risken är därför stor att fastans egentliga innebörd reduceras till att handla om denna världen, när den i grund och botten handlar om den kommande. Det är ju lite det som är poängen med den kristna tron – att den erbjuder något mer och något större än den värld vi lever i här och nu, oavsett hur märkligt det än må te sig för den sekulära världen.

Det är det budskapet kyrkorna borde förmedla. Istället förmedlar man snarare att man är en organisation som alla andra. Budskapet blir ”Nu gör vi något gott tillsammans, för klimatet, och på så sätt kan vi alla känna gemenskap oavsett vad vi har för livsåskådning i övrigt” när det istället borde vara ”Nu går vi in i fastetiden och då fokuserar vi kristna på Kristus istället för att fokusera på denna världen. Vi lägger helt enkelt världen lite åt sidan under en kort tid, för att kunna återkomma med fördjupad tro och nya krafter”.

Ett annat problem är att kyrkorna generaliserar om ”vår livsstil” utifrån tanken att varenda människa i västvärlden, bara genom sin existens, utgör ett vandrande hot och bör känna skuld och skam. I en tid då kyrkorna annars generellt fjärmar sig från att tala om just begrepp skuld och skam, för att hellre talar om kärlek och förlåtelse, är det i sanning häpnadsväckande att man just i det här fallet tycks signalera att skuld och skam är det enda rätta.

Men även de allra flesta i väst är faktiskt hänvisade till den livsstil som pådyvlas dem och har inte mycket annat val än att leva på det sätt som samhället kräver. Långtifrån alla flyger, kör bil ohämmat, äter nötkött varenda dag, använder överdrivet mycket plast eller struntar i att källsortera. Jag skulle rentav drista mig att påstå att majoriteten av medborgarna, och därmed också en övervägande del av kyrkornas medlemmar, lever relativt enkla liv, utan större utsvävningar. Alltfler äldre – vilket omfattar många av kyrkornas medlemmar – blir dessutom fattigare och har inte ens något annat val än att leva så anspråkslöst som möjligt. Varför ska dessa uppmanas att känna kollektiv skuld och skam?

Sedan återstår den viktiga frågan: Är det otvetydigt ”kört” för klotet? Är hotet så överhängande som detta kyrkliga budskap ger vid handen? Om detta tvistar faktiskt de lärde, även om det är svårt att tro när man slår upp de svenska dagstidningarna. I dagarna har till och med Johan Rockström, som tidigare varit en av de klimatforskare som varnat allra mest högljutt för den korta tid vi har på oss att rädda klimatet, ändrat inställning i frågan. Domedagsprofeterna har fel, skriver han i en debattartikel i Svenska Dagbladet (och det är han själv som använder ordet domedagsprofeter), det är inte så illa som man hittills trott (https://www.svd.se/domedagsprofeterna-har-fel-om-klimatet).

Om Rockström hade rätt tidigare, eller om han har rätt nu, återstår att se. Men oavsett vilket så borde kyrkorna låta den kristna fastetiden stå för sig själv, utan ett särskilt tema. Klimatfasta kan man göra under årets övriga dagar – troligen desto mer effektivt dessutom, om man som kristen stannar upp och vandrar med Jesus en kort tid varje år.