Stefan Löfven upprepar gång på gång att det bara är han och socialdemokraterna som kan garantera välfärdens försatta existens i Sverige. Oppositionen i Sverige påstår att den står bakom den svenska modellen i lika hög grad. Det kan behövas små justeringar men aldrig att oppositionen skulle avskaffa välfärden.

De polska kommunistledarna upprepade gång på gång att det bara var de själva och kommunistpartiet som kunde garantera fred och välstånd för polackerna. Den underjordiska oppositionen hävdade att kommunisterna lurade medborgarna och att något välstånd skulle aldrig skapas så länge kommunisterna hade makten.

Maktens retorik i båda fallen är identisk: ”om ni inte ställer er bakom oss så väntar er bara elände, fattigdom, krig och fascism”.

Oppositionens retorik är däremot hel annorlunda. I Sverige ifrågasätter knappast någon välfärden. I Polen bekämpade oppositionen socialism.

Den uppmärksamme läsaren kan nu opponera sig mot jämförelsen: ”välfärd i Sverige är väl inte samma sak som socialism i Polen”. Både jag och nej!

Socialismen påtvingades Polen av de sovjetiska trupperna som marscherade över landet på väg mot Berlin 1945. Kommunisterna tillskansade sig monopol över allt ekonomiskt och samhällsliv.

Det svenska demokratiska statsskicket har utvecklats oavbrutet under de senaste 100 åren. Utan krig, naturkatastrofer, revolutioner eller statskupper. Sverige slapp både första andra världskrigets fasor och kunde istället ägna sig åt att bygga sitt välstånd. Åren 1940-1976 valde det svenska folket helt frivilligt socialdemokratiska regeringar. Först Pär Albin Hanssons, sedan Tage Erlanders regeringar omdanade ett jordbruksland till ett modernt demokratiskt välfärdsland.

Jag kommer ihåg, när jag var en liten grabb på 60-talet på andra sidan Östersjön, så kallade man Sverige för ett socialistiskt land med mänskligt ansikte. Till skillnad mot vår egen råa och gråa socialism med korruption, tumma hyllor i butiker, eländig sjukvård och isolering från omvärlden.

Makten i Polen utövades av kommunistpartiet genom militärens och säkerhetstjänstens råstyrka, en propagandaapparat av statlig massmedia och nästan helt utan befolkningens medgivande.

Den svenska makten utövas med sofistikerade demokratiska metoder. Här finns inte några övervakare eller hemliga poliser. Men här finns det å andra sidan flera statliga monopol istället. Radio- och tevemonopolet har jag skrivit om förut. Makten i Sverige utövas också genom den svenska modellen. Politiker styr vårt dagliga liv i minsta detalj genom välfärdssystemet.

I Sverige anses det finnas ett kontrakt mellan medborgaren och staten som går ut på att medborgaren lämnar över en del av sin inkomst till staten och i gengäld får ett antal grundläggande samhällstjänster. Under åtskilliga år har staten levererat ganska hög servicenivå och det har skapat tilltro till detta system. I dagens Sverige delar befolkningen med sig allt större del av egna inkomster medan tjänsternas kvalitet blir bara sämre. Det skapar missnöje och frustration. Tilltron till politiker som administrerar systemet faller som en sten.

Det hörs röster om att invandringen kostar välfärden för mycket, att slöseriet inom sjukvården tilltar, att privata skolföretag tar ut för höga vinster, att äldrevården missköter gamla, att det är brist på bostäder och att de som administrerar systemet inte gör sitt jobb som de ska.

Man pekar här på symptom istället för på problem. Problemet är välfärden i sig själv. Den av makten administrerade välfärden är alla problems moder i Sverige. Utan denna välfärd skulle invandringen inte kosta ett öre. Utan denna välfärd skulle inga skrytbyggen som nya Karolinska byggas. Utan denna välfärd skulle inga politiker kunna lova kortare sjukvårdsköer. Det skulle inte vara någon sjukvårdskris, bostadskris eller pensionskris utan denna välfärd. Alla dessa diskussioner skulle inte ens finnas om välfärden à la svenska modellen inte fanns här.

Svensk Välfärd är en form av socialism. Svenskarna avstår (allt mindre frivilligt) från en del av sin frihet och inkomst och låter statens och kommunens politiker administrera en stor del av deras liv. Det har fungerat så länge resurserna som tillförts systemet varit större än kostnaderna. Och så länge administratören varit en hederlig tjänsteman/kvinna. Och så länge medborgarna varit nöjda med servicen. Men nu börjar pengarna ta slut och politiker som administrerar systemet bortförklarar problem istället för att ta itu med dem. Politiker i Sverige i dag använder välfärden som en utpressning mot medborgarna för att hålla sig kvar vid makten. Precis som man gjorde i det kommunistiska Polen.

Varje gång den polska ekonomin krisade (och det skedde jämt) intensifierade staten sin repression och propaganda och de som ifrågasatte systemet utmålades som nazister, fascister och reaktionärer.

De senaste årens brunstämpling av alla som ifrågasätter den svenska modellen är ett exempel på att den svenska socialismen nått vägs ände. Nu pratar makten inte längre sakargument, nu smutskastar den de som ifrågasätter välfärdspolitiken. Den svenska socialismens mänskliga ansikte är bortblåst, vi är på väg mot en rå och grå socialism.

Maciej Dobrzynski, 63 år, pensionär och resenär. Snart 100 besökta länder. Bor i Stockholm och i Skälleryd i Småland.