Igår den 27 februari skrev Patrik Engellau en krönika under rubriken ”Den svarta legenden”. Han lyfter fram ett perspektiv som åtminstone inte jag har tänkt på, nämligen att demoniseringen av det spanska imperiet delvis hade sin grund i engelsk propaganda.

Det var fientligt mellan England och Spanien på 1500-talet. År 1588 försökte Spanien invadera England med sin ”oövervinnerliga armada”:

Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.

Det här är intressant, våra populära föreställningar om hur det spanska imperiet for fram i Amerika är inte bara påverkad av vänsterpropaganda, utan alltså också av engelsk propaganda. Spanska historiker, förklarar Engellau, myntade att begrepp för att beskriva detta fenomen: ”la leyenda negra”.

Här vill jag passa på att tipsa om ett avsnitt av podden Amerikanska nyhetsanalyser (15/8 2017). Jag pratar med Ronie Berggren och Zeth Arkö-Gogman om Mel Gibsons film Apocalypto från 2006. Filmen utspelar sig på Yacutanhalvön i Centralamerika i början av 1500-talet. Vi får följa den unge indianen Juguar Paws öden under mayakulturens sista dagar. Hans folk, som lever som jägare i djungeln, blir tillfångatagna och förda till en pyramidstad för att offras åt ormgudan Kukulkan. I slutscenen, när spanska skepp med fladdrande korsflaggor anländer, får vi se en skymt av vad som komma skall: en värld ska gå under och ny ska uppstå.

Filmen visar att verkligheten är mer komplicerad än vad vänstern vill ge sken av. Den spanska erövringen av Amerika var inte bara dålig.

I sin krönika menar Engellau att begreppet den svarta legenden inte bara är tillämplig på den spanska koloniseringen av Amerika, utan på den västerländska kolonialismen som helhet, en legend som demoniserar den vite mannen och framställer honom som ondare än andra människor:

Det finns en annan svart legend som inte handlar om femtonhundratalets Spanien utan om de europeiska ländernas koloniala äventyr under det förra och det förrförra seklet. Legenden går ut på att kolonialismen var entydigt ond och behäftar den vita rasen, särskilt de vita männen, med en outplånlig arvssynd.

Det har gått så långt så att delar av vänstern ser vita som sämre än andra. Den ”antirasistiske” ideologen Tobias Hübinette, en av Expos grundare, uttryckte det så här:

”Att känna eller t.o.m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande.”

Det här var i hans ungdom, numera uttrycker sig Hübinette mera behärskat.

Engellau tar upp det faktum att slavhandeln redan pågick i Afrika när de vita började köpa slavar därifrån, dessutom:

Om det var något särskilt som utmärkte den vite mannen i samband med slaveriet så var det att han så småningom upphävde hanteringen i de områden han kontrollerade.

År 1850 fanns det långt fler afrikanska slavar i Afrika än i Amerika, kanske så många som tio miljoner. En annan sak som få känner till är att runt en miljon européer har varit slavar i Afrika, närmare bestämt i de islamiska staterna i Nordafrika. Ändå talar man om vår – de vitas – skuld i slaveriet i bestämd form singularis och glömmer att vi varit offer. Jag fick inte lära mig något om vita slavar i skolan. Om den arabiska slavhandeln fick jag lära mig genom att läsa serietidningar som Tarzan, Fantomen och Kalle Anka.

Min fosterfar kommer från Kenya. Han menar att det var bättre på den brittiska tiden. Då var det ordning och reda och rent på gatorna. Engelsmännen byggde skolor, hans skola hette Duke of Gloucester. De fick en bra utbildning och fick läsa klassiker som Shakespeare och Dickens.

Den 14 februari år talade den liberale debattören Fredrik Segerfeldt på studentföreningen Heimdal i Uppsala. Han har ganska nyligen publicerat boken Den svarte mannens börda. I den försöker han rätta till ett antal vanliga missuppfattningar om kolonialismen. Araber och afrikaner, förklarade han, handlade med slavar i större utsträckning än vita. Fler vita var slavar i Nordafrika än svarta var slavar i Amerika.

Segerfeldts bok borde läsas av många. Den svarta legenden om den vite mannens ondska har fått dominera alldeles för länge och har lett till att vi fått en masochistisk syn på oss själva. Vi bör inte glömma att antikolonialismen till stor del en västerländsk skapelse, där kritiken mot kolonialismen kom inifrån kolonialmakterna själva, och de stora ledarna för antikoloniala rörelser var sådana som studerat i väst och där anammat idéer om demokrati och nationellt självbestämmande. I sitt föredrag nämnde Segerfeldt att de västerländska kolonialmakterna var de enda som haft en antikolonialiastisk rörelse. En annan sak som särskiljer den västerländska kolonialismen är att vi såg den som ett civilisatoriskt uppdrag, den vite mannens börda, medan det för andra civilisationer räckte med egenintresset.

Föreställningen om den vite mannen som ond behöver inte bara utmynna i pubertala, hatiska undergångsvisioner, som i exemplet med Hübinette, utan utnyttjas av islamister i sin propaganda för att hetsa fram heligt krig mot västvärlden. Vänstern göder således islamismen genom sin antivästliga historieskrivning. Den svarta legenden samsas väl med den svarta jihadfanan.