Att tänka framåt

Patrik Engellau

Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.

Man behöver bara öppna en tidning för att hitta exempel. Jag öppnade Svenska Dagbladet den sjunde februari och fick mig till livs åtminstone två oroväckande exempel.

Det första exemplet handlade om sommarens skogsbränder som nu hade utretts. Utredaren presenterar en lista på fel som gjorts för att de ansvariga myndigheterna inte hade förberett sig. De hade gripit in för sent och många insatser hade avslutats för tidigt så det började brinna igen. Det fanns ”så svåra brister vid riskbedömningen att inledningsskedet var ’kaosartat’. Arbetet fungerade extra dåligt i Gävleborgs län” – det kan jag tro för när jag några dagar tidigare åkt tåg från Stockholm till Åre blev resan fyra timmar försenad för att det hade snöat i Gävle – ”hjälpen från frivilliga var dåligt förberedd, utbildningen i släckningsarbetet var eftersatt” och så vidare.

Det andra exemplet var det där med den svenska polisens gränskontroller som ”totalsågades” av ett antal så kallade Schengeninspektörer från EU som ansåg att Sverige var ”bland de sämsta i Europa” på att kontrollera sina gränser. Arbetsmetoderna var undermåliga och personalen levde inte upp till ”utbildnings- och kunskapskraven”.

Jag är inte ett dugg förvånad. Det är vad jag förväntar mig av den svenska staten. Om någon sa till mig att poliserna hade gått på genuskurser i stället för att öva sig i gränskontroll så skulle jag tro på det, så undergrävd är min tillit.

Jag tror, utan att veta, att polisen är lika tafatt i utanförskapsområdena som den är vid gränserna. Frågan är vad det kan leda till. Om man studerar situationen i Rio de Janeiro kan man möjligen få fingervisningar om vad ödet förbereder. Den brasilianska delstaten Rio de Janeiro ligger nämligen ett antal år före Sverige i grenen ”otillräckliga och missriktade åtgärder mot kriminalitet i slumområden”.

Eftersom de flesta medborgare i Rios slumområden liksom i motsvarande svenska förorter är hederliga människor som ogillar gängen, bråken och skjutningarna så har dessa oroade människor välkomnat uppkomsten av så kallade militior. Militior är privata grupper som strävar efter att, för egen vinning skulle det visa sig, ta över det våldsmonopol som staten inte upprätthåller. Militiorna kan bestå av gamla offentliga funktionärer, avhoppade poliser till exempel.

Efter ett tag börjar militiorna ta betalt för att inte stänga av vattnet, gasen och elen till de boende samtidigt som de dödar en hel del knarklangare och andra kriminella. För oss svenskar ser systemet ut som siciliansk maffia och det är precis vad det är. Maffia är något som inte alls behöver ha uråldriga rötter som i Italien utan kan uppstå här och nu som i Brasilien ifall omständigheterna är gynnsamma för den sortens nya samhälleliga arrangemang. Rios militior har tillkommit efter det senaste sekelskiftet – i många fall till och med med stöd av staten som trodde att den kunde betala representanter för den ”lokala gemenskapen” för att hjälpa till att hålla ordning när staten inte klarade av det själv.

En del representanter för militiorna ställer upp i val och kan bli valda till olika demokratiska församlingar vilket naturligtvis kan vara gynnsamt för dem. En sådan heter Zico Bacana och är en före detta militärpolis. En av Zico Bacanas fullmäktigekollegor, ehuru från ett annat parti, var Marielle Franco. Marielle Franco utnyttjade sin position som politiker för att motarbeta militiorna och förmå polisen att ingripa mot dem. Den 14 mars 2018 blev Marielle Franco dödad i en skjutning från en falskskyltad bil som misstänks ha kopplingar till Zico Bacana.

Det behövs inte så särskilt mycket fantasi för att hitta på en snarlik händelsekedja för svensk del. En representant för en somalisk klan i Rinkeby-Kista går med i miljöpartiet och blir vald till stadsfullmäktige. Klanen får därigenom politiskt stöd för att erhålla föreningsbidrag. Polisen tar tacksamt emot hjälp av klanen att hålla ordningen i Rinkeby vilket snart leder till att företag på orten måste betala skyddspengar till klanen. De sociala myndigheterna betalar klanens mammor för att patrullera och förmå tonårskillarna att inte begå brott. En framstående politiker i Stadshuset kräver att polisen griper in mot den tilltagande statssubventionerade brottsligheten som de boende blir utsatta för. Den framstående politikern blir skjuten. Polisen vet inte säkert av vem.