Hade Alexander Bard planerat att bli filosof, skulle han nog inte inlett sin bana som sexarbetare i Amsterdam – där han enligt legenden, mot betalning brukade läxa upp uttråkade heteropar med läderpiska (eller något i den stilen).
Han hade nog heller inte satsat på en karriär som popikon, låtskrivare i Melodifestivalen, jurymedlem i Idol, rådgivare åt Annie Lööf, eller inledningstalare på Pride (för att senare högaktningsfullt be samma organisation dra åt helvete).
Kanske hade han varit mer noga med att följa en ideologisk kurs – och inte vacklat mellan tre olika religioner och närmare ett halvt dussin politiska partier, för att slutligen fastna för kombinationen zoroastrism och Medborgerlig Samling.
Framför allt hade han nog skaffat sig en respektabel bas; som professor vid någon humanistisk fakultet, skrivit djupsinniga kulturartiklar, umgåtts med Horace Engdal och några gånger om året uttryckt lågmält excentriska åsikter om tillvarons förfall.
Nu gjorde han inget av allt detta, så egentligen finns bara ett skäl att ta Alexander Bard på allvar. Och det är att han påfallande ofta säger kloka saker, ibland flera år före alla andra. Knappt något alternativt forum har de senaste åren försummat att bjuda in honom för att hålla låda i sådär 40 minuter, och det är mycket svårt att avbryta honom. Njut av hans egen svada här:
Första gången jag upptäckte Alexander Bard var nog i det här klippet från 1995. Med kuslig exakthet förutser han hur internet skulle komma att utvecklas de närmast 20 åren. Det här var under en tid när majoriteten svenskar knappt hade lärt sig att skicka e-mail.
Bland hans övriga profetior kan nämnas: Att traditionell kunskapsinhämtning snart kommer att vara överspelad. I framtiden kommer allt färre att slösa tid med att gå på universitet för att skaffa sig akademiska poäng, som ändå ingen arbetsgivare bryr sig om. Folk med ambitioner kommer att lära sig det dom behöver via YouTube.
En annan av hans teser är att, hur mycket vi än satsar på att bekämpa Islamska staten och liknande terrorgrupper kommer det ändå att detonera bomber runt om i samhället, så länge det inte existerar en gemensam ”berättelse”. Något som ger de unga männen en uppgift, ett mål och en mening. Nationalstaten har hittills försett oss med den ”berättelsen”. Avskaffar vi den, innan vi hittat något annat att sätta istället, kommer det att smälla. Och det ordentligt.
Hans fokus på manlighet och dess betydelse, för onekligen tankarna till Jordan Peterson. Själv brukar han i all ödmjukhet hylla Peterson för att ha åstadkommit en ”popversion” av den filosofi han själv, i samarbete med Jan Söderqvist, utvecklat i ett flertal böcker sedan år 2000.
En annan Bard-idé är att könsseparatism nog kan ha en poäng. Om alla miljöer alltid innehåller exakt lika många män som kvinnor, kommer massor av energi att gå åt till att hantera sexuella vibrationer. Det spelar ingen roll om dessa vibrationer är verkliga eller inbillade, önskade eller oönskade, besvarade eller obesvarade. Det finns tillfällen när kvinnor behöver vara ifred för männen, och männen behöver vara ifred för kvinnorna.
Vidare anser han att den största katastrof som drabbat den moderna människan rent filosofiskt, och som hotar att knäcka hela västerlandets kultur, var när ”hjälten i rummet” fick träda tillbaka för ”offret i rummet”. Och skurken i sammanhanget är ingen mindre än den franske filosofen Jean Jacques Rousseau. Någonstans här såddes det frö – som senare i statens förklädnad skulle växa och svälla ut över alla bräddar, till det groteska monster som med en mycket ”Bardsk” terminologi kan kallas ”Den stora tutten”.
DET GODA SAMHÄLLET 