Ibland måste man våga språnget. Man måste våga sig ut i det okända. Ofta blir det inte så farligt. Man överlever. Kanske växer självkänslan. Och är man den som hoppar först kommer de andra snart börja hoppa efter.

Många svenska opinionsbildare borde våga språnget. De borde våga lita på sin intuition. De borde våga förflyttningen, ompositioneringen. För de har ju rätt. Det de känner på sig stämmer. Det är sant: vi lever i en mardröm. Vårt land verkar ha bestämt sig för att begå kulturellt självmord. Det svenska får inte finnas. Dess värde förnekas. Mångfalden är en påbjuden religion. Hysteri och idealism styr vårt land istället för klokskap och realism. Vid sidan av står våra grannar och skakar på huvudena och undrar vad vi håller på med.

Så, kära opinionsbildare, politiker och skribenter, kom till saken! Håll er till det väsentliga! Ägna lite mindre energi åt rättigheter och skyldigheter och brott och straff och utbildning och arbetsmarknad och integration och segregation. Eller bättre: gör det, men ta också tydlig ställning. Stå upp för kung, fosterland och svenska folket! Hur svårt ska det vara? Det är faktiskt ”att vara eller inte vara” som är frågan, den mest grundläggande frågan. Det handlar inte längre om vilket Sverige vi ska ha utan om vi ska ha något Sverige värt namnet överhuvudtaget. Får Sverige finnas? Finns ett svenskt Sverige om 300 år? Har vi något intresse i att det ska finnas ett svenskt Sverige om 300 år? Har vi något ansvar för att det ska finnas ett svenskt Sverige om 300 år?

Och nej. Jag är inte extremist. Och det är inte ni heller. Vi tror på demokrati. Vi tror på mänskliga rättigheter. Vi tror på internationellt samarbete och vi tror på rimliga mått av immigration och öppenhet mot andra kulturer. Vi tror på försiktighet och ansvar. Vi tror på samarbete och konsensus.

Och varför skulle vi inte tro på det? Vi är väl svenskar? Ska vi vara rädda för oss själva? Vi älskar svenska värderingar. Vi brukade hylla det rimliga, det förnuftiga. Vi brukade säga att lagom är bäst. Vi är ett frihetsälskande folk och sedan 200 år tillbaka kan vi också kalla oss ett fredsälskande folk. Det är ingen skam att vara svensk.

Jag erkänner att jag har en tendens att irriteras mer på tvekande vänner än på öppna motståndare. Motståndarna vet man var man har. De vill krossa oss. Punkt. Det är de allierades vankelmod som skaver eftersom deras eftergivenhet blir till en del av motståndarnas styrka.

Var inte så svaga! Det är inte intellektuellt eller moraliskt ohanterligt att komma ut som ”nationalist” (eller kalla det vad ni vill) och öppet erkänna det självklara att våra samtida samhällsutmaningar hade varit betydligt lättare att hantera om vi inte hade haft den omfattande immigrationen och slutsatsen av detta måste bli att vi nu sätter stopp för ytterligare flyktingmottagning och dessutom börjar underlätta för människor att återvända till sina hemländer? Och varför ska det vara så svårt att erkänna att nationalitet och identitet inte bara är medborgarskap men också ursprung och kultur? Det är väl en självklarhet även om det inte går att dra några exakta definierbara gränser för när man är det ena eller det andra. Det finns massor av komponenter av verkligheten som inte är exakt definierbara eller som inte delvis ingår i alla enheter. Det hindrar inte att de är verkliga i alla fall. Och varför ska det vara så svårt att framhålla att Sverige ska vara ett i huvudsak svenskt land? Allt annat är fullständigt absurt. Och om det nu är så att det inte står skrivet i stjärnorna att Sverige ska vara ett svenskt land så kan vi som identifierar oss som svenskar säga att vi tänker se till att det blir så och om någon annan har en annan uppfattning om saken så får vi väl helt enkelt slåss om det. Det är inte en extrem ståndpunkt att vilja bevara sitt lands kulturella identitet (allt förändras hela tiden naturligtvis men det kan förändras långsamt och över tid och framför allt på villkor som man själv bestämmer). Det är motsatsen som är extrem. Det är självförnekelsen, självhatet som är det nya, det markerade, undantaget, det avvikande, det orimliga.

Grupptänkandet är antagligen den stora boven i dramat: konformismen, rädslan att sticka ut, rädslan att inte få vara med. Men försök lyfta blicken och se de stora perspektiven. Sverige har funnits i tusen år och borde rimligtvis kunna finnas i tusen år till. Vi som lever nu utgör den senast tillkomna och än så länge inte slutna länken i en lång kedja av generationer som sträcker sig tusen år tillbaka i tiden och det vore väl ändå skamligt om det vore just vi som valde att inte bygga den vidare. Det vore sorgligt om det bleve just vi som sa att den nationella och kulturella gemenskap som under tusen år bidragit till att skänka åtminstone någon form av språklig och kulturell kontinuitet och beständighet i en komplex och föränderlig värld inte har något särskilt värde och att den kan kastas på sophögen som ett stycke skräp vi inte längre vill veta av.

Visst lever vi i en tid av globalisering och förändring och även vi bör såsom vår konung leva för Sverige i tiden, men vi lever också i ett tidevarv av nationella reaktioner mot globalismen. Vi har gått längre än de flesta andra i förnekandet av kultur och identitet och det är rimligt att vi nu stannar upp och stärker vår självkänsla, stärker vår gemenskap, stärker vår självmedvetenhet. Den som står stark och självsäker har råd att vara tolerant och öppen mot andra. Den som ser sin existens hotad blir rädd och överreagerar till sist med våld och desperation.

Så våga språnget! Överge utopisternas, idealisternas och de renläriga liberalernas universella språkbruk där principer om allas lika värde och alla människors rätt till allting överallt på vår jord får stå över vår egna självklara rätt att existera som folk och kultur på våra egna villkor. Inte bara individer utan även länder och kulturer mår bra av integritet. Vi mår bra av självmedvetenhet, vi mår bra av att ta hand om oss själva, av att äga oss själva, av att själva sätta villkoren för förändring och öppenhet. Kräv av våra politiker att de i första hand tar hand om vårt land, vår kultur, vår identitet men också vårt folk och våra svaga. Allt annat är integritetslös dårskap. Det är jantelag och osäkerhet. Låt dem inte kalla er extremister. Vi är inga extremister.

Titta på Youtube-klippet där Annie Lööf säger att vi kan ta emot så många invandrare att vi på några årtionden blir 40 miljoner ”svenskar”. Det är extremism. Det är de som bara vill ”framåt” som är de verkliga extremisterna. Det är de som vill ha mer överstatlighet i form av EU-samarbete som har en historiskt sett högst märklig syn på värdet av vårt självbestämmande. Det är de raffinerade sofister som med hjälp av förment vetenskapliga teorier förnekar alla kopplingar mellan ursprung och identitet som står för det orimliga. Det är de vänsterpräster i kyrkan som identifierar Guds gudomliga godhet med sina egna partiers politik som har totalitära tendenser eftersom de uppenbarligen anser sig ha Gud och den gudomliga rättfärdigheten på sin sida. Det är de partier som ser sina demokratiska motståndare som den svenska historiens fiender (eftersom de befinner sig på ”fel sida av historien”) som ska sänka tonläget och ödmjukt acceptera att det måste få rymmas olika åsikter i en demokrati.

Så ta klivet! Sluta ställa frågor vars svar är självklara eller meningslösa. (”Ska vi har det så här?”) Sluta klaga över immigrationens självklara följder när det är immigrationen i sig som är det huvudsakliga problemet. Sluta spela dumma genom att antyda att människor från djupt traditionalistiska länder på samma sätt som vi ska kunna acceptera och hantera moderna principer om jämlikhet och demokrati. (Och nej: jag talar inte om alla individer, jag dömer inte ut alla individer med hänvisning till deras ursprung. Jag talar om statistiskt mätbara tendenser hos människor när det gäller attityder till religion, kvinnors frihet, äktenskap, arbete.) Sluta beklaga er över segregation inom skolan eller på bostadsmarknaden när sanningen är den att människor ofta vill bo tillsammans med sina egna och att många svenskar faktiskt inte är särskilt intresserade av att bo i invandrartäta områden.

Jag lovar. Det är befriande att inse att man kan stå upp för kung och fosterland och för ett svenskt Sverige utan att det gör en till en brunblå och bakåtsträvande fanatiker. Nationalist är det nya normala. Sverige har inte varit normalt. Vi har inte praktiserat försiktighet och måttlighet. Nu finns ett starkt behov att korrigera kursen när det gäller samhällsutvecklingen och att återigen knyta an till värden och värderingar om nation och gemenskap vi trodde vi inte längre behövde.

Våga språnget!

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället.