För mer än trettio år sedan ingick jag i en grupp om sex personer – varav jag var den minst juridiskt kompetente – som utarbetade ett förslag till ny regeringsform. Det var inte på skoj utan på högsta allvar, det borgade exempelvis regeringsrådet Gustaf Petréns medverkan för.

Jag har inte ägnat många tankar åt grundlagsförslaget på några årtionden men började nyss, av en tillfällighet, att läsa. Det kändes som en plötslig flamma av klarhet. Hela den misstro mot den etablerade politiken som idag är allmän i Europa genomsyrade texten. Den svarade också på frågan om hur vi i stället borde organisera den svenska staten. Idag borde det förslaget vara en förebild och en inspiration för alla som handfallet undrande står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad vi borde göra med Sverige (förutom att tills vidare stänga gränserna, vilket inte var motiverat år 1988).

Jag minns att jag själv då tyckte att förslaget var nästan skakande djärvt. Idag känns det bara helt rätt. Det börjar med ett Memorial som anger tonen. Här är några utdrag:

Vår gällande grundlag står främmande inför problemen i tiden. Maktens utövande har blivit viktigare än maktens gränser…

I en levande demokrati behöver folkets makt över sina ombud alltid värnas. Demokratins syfte är inte att främja politikernas makt över folket. Men det har alltmer blivit så, att landets resurser betraktas som den politiska maktens medel… Våra valda ombud förvandlas också alltmer till administratörer i det offentliga liv de själva skapat. De blir för väljarna ofta till förväxling lika de tjänstemän de tänktes satta att kontrollera.

Därför behöver nu väljarnas makt över sina ombud åter bli det centrala i vår demokrati. Det är folket direkt, som ska kunna utse sina ombud. Det är också ombuden själva, som i första hand ska ha förtroendet från sina väljare och kunna ställas till svars för vad de gör – inte partier eller organisationer…

I mycket ter sig riksdagen degraderad till ett ämbetsverk för expediering av regeringens förslag och propositioner. Effektivitet tycks vara vida viktigare än kritisk granskning av de förslag som föreläggs riksdagen. Riksdagens uppgift att kontrollera regeringsmakten har i verkligheten förvandlats till en regeringsmaktens kontroll över riksdagen… Riksdagen ter sig allt mindre som en självständig kraft med mandat från folket och alltmer som en osjälvständig del i ett större statskorporativistiskt system med regeringskretsens makthavare och kontaktnät som det högsta översta skiktet i en enda maktpyramid. Allmänhetens intresse för riksdagsmedlemmarna är i sjunkande.

Vad förslaget egentligen går ut på är en vitalisering av den svenska demokratin genom att den totala och arroganta maktutövning som kännetecknar dagens regeringsmakt byts ut mot ett system där den verkställande (regeringen), den lagstiftande (riksdagen) och den dömande makten (domstolarna) separeras. Montesquieus hittills oöverträffade princip för statsförvaltning, helt enkelt.

Den första paragrafen i förslagets första kapitel fastställer vad staten ska göra:

Det svenska riket är en sammanslutning av fria medborgare. Medborgarnas frihet och rätt till liv och egendom värnas av grundlagarna. Staten skyddar riket mot yttre och inre fiender, upprätthåller lag och ordning samt främjar välfärden och vården av natur och kultur.

Det anmärkningsvärda är framhållandet av att statens främsta uppgift är att skydda medborgarna. Så här framställs statens främsta uppgift i nu gällande regeringsform:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Tydligare kan det inte sägas att statens huvuduppgift enligt nuvarande grundlag är att måna om välfärdsstatens klienter. Det står att staten ska göra det och staten gör det. Det är därför vi behöver en ny regeringsform. Varför är det ingen som talar om detta självklara?

Någon särskild uppgift för staten att upprätta lag och ordning kan jag inte hitta i nu gällande regeringsform annat än i 2 kap. 23 § där det står att yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till den allmänna ordningen. Som om yttrandefriheten vore det största hotet mot lag och ordning.

I förslaget skärs riksdagens ledamöter ned till 151 personer. Personval införs. Alla röstberättigade medborgare är valbara om de kan visa att minst 500 andra väljare stödjer kandidaturen.

Regeringschefen, alltså statsministern, blir direktvald ungefär som presidenterna i Frankrike och Brasilien. Varje kandidat måste visa sig ha stöd av 5 000 väljare. Den av statsministerkandidaterna som erhåller minst hälften av rösterna blir tillsatt. Om ingen når femtio procent hålls ett andra val mellan de två mest framgångsrika kandidaterna.

Statsministern utser och entledigar statsråden. ”Statsministern och statsråd skall vara svenska medborgare sedan minst tio år och får ej inneha allmän tjänst eller utöva verksamhet som kan rubba allmänhetens förtroende.” Bara det ger mig lyckorysningar. Inga politruker i regeringen!

Författningsdomstolen består av tolv ledamöter som sitter på tolv år vardera. Vid varje val av statsminister nominerar konstitutionsutskottet minst sex kandidater till ledamot varav väljarna utser tre.

Domare i det övriga domstolsväsendet tillsätts genom att regeringen tillsätter tjänsten första gången den blir ledig, riksdagens lagutskott den andra gången och Sveriges Advokatsamfund den tredje gången och så vidare.

Förslaget är för övrigt fullt av godbitar som alltfler medborgare idag börjar kräva, till exempel återinrättat straffansvar för försumliga statstjänstemän.

Varför pratar vi inte om sådant här som ju ändå gäller statens grundkonstruktion och troligtvis är nödvändigt för det långsiktiga återskapandet av ett robust och välfungerande Sverige?