Två gånger har jag blivit slagen medvetslös. Första gången var det en pojke i klassen – vi var 7 eller 8 år – som gav mig en stenhård högerkrok. Den träffade på och bakom örat. Jag stöp direkt. Han och jag var klassens mest villiga slagskämpar. Vi hade länge gått och stirrat på varandra.

Andra gången var i lumpen. Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet.

Han var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd. Pappa – duktig amatörboxare – berättade långt senare för mig att han varit orolig. Han tyckte att lekkamraterna fick bestämma för mycket över mig. Han lugnades när han en gång såg att jag – 5-åringen – gick in i ett slagsmål. Och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv. Det är en stor tillgång. Villigheten att slåss har förstås minskat med åren. Men ännu i 60-årsåldern stoppade jag en bråkig knarkare i T-centralen. Jag hade nog inte klarat av det själv, men jag fick hjälp av några ungdomar.

Kjell Westö – den finlandssvenska författaren – kunde inte stå upp för sig själv när han var barn. Han berättar om sin darrande läpp vid 25.00 – men se hela den intressanta intervjun, särskilt intressant förstås om man är något bekant med hans författarskap. I bildens nedre högra hörn – när du klickat i gång filmen – finns en liten fyrkant med två linjer. Tryck på den och sedan på ”översättning” så får du programmet textat på svenska.

Westö berättar att hans liv och författarskap är präglade av hans oförmåga att slåss. Som ensam finlandssvensk pojke fick han stå ut med att få på käften – det kunde han ta. Men han plågades av att han inte vågade ingripa när andra mobbades och misshandlades svårt.

Förmågan att våga och kunna slåss har visserligen att göra med de fysiska förutsättningarna men, tror jag, ännu mer med de psykiska.

Våld mellan barn och ungdomar – och våld över huvud taget – anses vara något förkastligt. Vårt nya, av kvinnliga värderingar styrda samhälle försöker motarbeta och utrota det. Samtidigt ökar våldet, särskilt det våld som riktas mot kvinnorna. Att både män och – särskilt – kvinnor känner sig mer oroade för våld än tidigare visar nationella trygghetsundersökningen från Brå. Anti-våldsstrategin verkar inte vara så framgångsrik.

En dansk psykolog – Nicolai Sennels – har visat att det är det stora inflödet av invandrade muslimer som förklarar ökningen av våldet. Han lärde känna och förstå unga muslimska brottslingars sätt att tänka och vara när han arbetade på ungdomsfängelset Sönderbro. I korthet: danskar är inifrånstyrda och lägger mycket ansvar på sig själva för de handlingar de utför och de situationer de hamnar i. Motsatsen gäller för de utifrånstyrda muslimerna som ser sig själva som oskyldiga och samhället och omgivningen som skyldiga när något obehagligt inträffar. Danskarna ser aggressivitet som en svaghet, som brist på självkontroll. Muslimer ser närhet till aggressivitet och våldsutövande som en styrka.

En längre resonerande sammanfattning av bland annat Sennels rön finns här.

Googlar man Nicolai Sennels namn får man många träffar från många länder – men, efter vad jag funnit, inte från statsradio, stats-tv eller övriga gammelmedia i Sverige. Skall vi alltså dra slutsatsen att allt det han har erfarit från sin verksamhet och sedan redogjort för bara består av falska fakta? Jag bryr mig inte om att försöka räta ut frågetecknet. Det kan alla läsare göra själva.

Inflödet av unga muslimer har accelererat under senare år. Det har också vålds- och sexualbrottslighet. Det kommer att fortsätta i ett par årtionden till även om invandringen plötsligt bleve noll – därför att så lång tid tar det innan ungdomars brottslighet börjar avta – inte upphöra – med deras stigande ålder.

Så alla här i Sverige boende får räkna med att våldet kommer att bli allt vanligare och allt grövre. Kvinnorna verkar redan ha fattat att de kommer att få det svårt.

Kommer då något att göras för att stävja utvecklingen? Nej. Hur skulle det vara möjligt? Man kan inte angripa något som man inte anser finnas. Enligt rådande uppfattningar bland svenska kriminologer bör fler ungdomshem och idrottshallar byggas samt inkomstfördelningen efter skatt bli jämnare för att kriminaliteten – särskilt bland unga – skall minska. Det finns visserligen forskning som visar att brottsligheten till stor del är genetiskt bestämd, samtidigt som ett mer än tusenårigt praktiserande av ingifte bland muslimer gjort dem särskilt sårbara. Ingiftet påverkar så mycket: den lägre intelligensen bland muslimer belastar skolan med extrakostnader och gör sedan ungdomarna mer arbetslösa. Deras större frekvens av svåra, ärftliga sjukdomar belastar sjukvården. Detta utanförskap leder förstås också till högre brottslighet. Men allt detta anser våra kriminologer vara falska fakta. Deras uppfattning tas tacksamt emot av politikerna. De kan därmed fortsätta att mässa sitt budskap om socio-ekonomiska faktorers betydelse. På så sätt slipper de ingripa – annat än med samma åtgärder som redan i flera decennier visat sig vara verkningslösa.

Vi – föräldrar, myndigheter, skolor, politiker – i den mån de är intresserade – måste förstå att vi inte kommer undan. Skall vi rädda svenska barn från att bli misshandlade och svenska kvinnor från att utsättas för sexuellt och annat våld måste våldets existens och ursprung erkännas och motmedel utformas utifrån denna insikt.

Pojkarna måste få lära sig att slåss. Kalla det gärna för träning i boxning eller något annat. Den som kan en kampsport blir inte mer aggressiv. Han blir lugnare, han vet att han kan försvara sig. Det är viktigt. Vem vill att ens barn dels skall utsättas för misshandel dels – som Kjell Westö – bli märkt av detta för resten av livet?

Självförsvarsvapen måste bli lagliga. Det finns effektiva sådana som inte innebär döden för den träffade.

Jag antar att Sennels framgångsrika behandlingsmetoder redan tillämpas på våra fängelser – annars kanske Kriminalvården skall ta sig en titt på dem?

Allt detta vore möjligt och tämligen lätt att ta till sig och genomföra. Tyvärr kommer detta antagligen inte att ske. Förnekelsen av verklighetens mörka sidor sitter så djup och har varat så länge att den blivit självförstärkande. Vem vill erkänna att man haft fel – och haft fel mot bättre vetande – i årtionden? Inte heller kommer vår nya regering göra något för att minska invandringen. Den kommer att vara fortsatt hög. Vi har ju fått en regering av invandringsaktivister.

Utvecklingen framöver kan sammanfattas på följande sätt: I en ekonomi som kräver allt högre utbildning av den som vill ha ett arbete, kommer vi att få en allt större andel av befolkningen som av genetiska, kulturella och andra skäl blir alltmer oförmögen att fungera. Det utanförskap som då uppstår, kommer att föda allt mer och grövre brottslighet. Denna kommer till att börja med vara koncentrerad till de redan nu existerande så kallade utanförskapsområdena, men med stigande muslimsk andel av befolkningen också sprida sig till andra orter och kvarter. På allt fler orter kommer den tidigare befolkningen få se sig – som en gång samerna – undanträngda. Detta innebär att de undanträngda svenskarna kommer att få se allt större andel av sina skatter gå till underhåll av alla arbetslösa och kriminella muslimer. Denna utveckling är redan nu möjlig att se. Det gör dock inte våra myndigheter. De vill nämligen inte se.

Vi har dessutom nu en regering som bildats just på grundval av en välutvecklad förmåga att ha flera, falska verkligheter hängande i luften samtidigt. Varje parti i regeringen med dess stödhjul har sin egen version av den träffade överenskommelsens innebörd. De verkar trivas med det. Och de har onekligen en lång, beprövad erfarenhet av att beljuga verkligheten.