Rubriken är ett påstått citat av greken Arkimedes. Citatet lär ha handlat om hävstångseffekten men kan lika gärna tillämpas på svensk politik.

Är det riksdagen som stiftar svensk lag och beslutar om statsbudgetens användning eller är det någon annan som lagstiftar och fattar budgetbeslut?

Svaret är inte alls självklart. I teorin och i grundlagen är det riksdagen som ansvarar för dessa uppgifter men i praktiken är det nog inte så.

En del säger att riksdagsledamöterna i praktiken inte har något att säga till om eftersom de inte kommer att hamna på valbar plats vid nästa riksdagsval om de inte lyder sin partiledning och att det därför är partiledningarna, snarare än de valda ombuden, som styr. Andra säger att det är ännu värre ty partiledningarna styrs i sin tur av EU och av George Soros och Bilderberggruppen.

Det besvärliga med den sortens i varje fall delvis korrekta observationer är att kan leda till att den enda fasta punkt vi har i svensk politik – nämligen att all offentlig makt utgår från folket och förvaltas av dess förtroendevalda ombud – undergrävs och förintas. Om vi går med på analysen att partiledarna, med eller utan inflytande av Bilderberggruppen och Davospartiet, är Sveriges egentliga beslutsfattare så har vi lyft ansvaret från de förtroendevalda och placerat det hos någon annan som för det första är diffus och för det andra opåverkbar för svenska folket.

I sista hand handlar det om ansvar. Låtsas att Sverige går i konkurs eller kraschar på något annat obehagligt sätt och det på något vis tillsätts en ny folkvald riksdag som i sin tur utser en regering och att dessa nya makthavare ska utkräva ansvar för debaclet av de tidigare beslutsfattarna. Tänk dig in i situationen genom att föreställa dig att du själv sitter som förtroendevald i den nya riksdagen. Vilka av de gamla makthavarna är skyldiga?

Detta är faktiskt ingen politisk fråga utan en juridisk. Det första du skulle göra, innan du började resonera, vore att titta i lagboken, som i det här fallet är regeringsformen. Så här står det i första paragrafen:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

Innebörden är att folket bestämmer genom att tillsätta förtroendevalda ombud och att – observera särskilt detta! – ombuden ska utöva sin makt under lagarna, inte minst regeringsformen själv. Det betyder att du i egenskap av ny förtroendevald riksdagsledamot kan utpeka tidigare förtroendevalda riksdagsledamöter som ansvariga för Sveriges misslyckanden. Det står så i reglementet.

Men tänk om de misstänkta då upphäver protestskrin och säger att de minsann inte hade haft någonting att säga till om för egentligen var det deras partiledare som i verkligheten fattade alla besluten eller om det nu var George Soros. De misstänkta lydde bara order. Vad skulle du säga då?

Om du går med på den sortens resonemang kommer du aldrig att hitta någon skyldig. Alla skyller ifrån sig och du har kanske själv berett marken genom att menande peka på Fredrik Reinfeldts besök i Davos.

Situationen är inte ny. Jag har läst om en rättegång mot ansvariga befattningshavare i samband med en statsvälvning för inte så förskräckligt länge sedan. Många av de anklagade försökte urskulda sig med att det bara hade lytt order och därför inte kunde anses ha något personligt ansvar för de brott som de medverkat till. Men det hjälpte inte ehuru det ibland ansågs vara en förmildrande omständighet. De fick sina straff. Det räckte inte med att partiledaren hade checkat ut på egen begäran.

Jag tror att vi gör Sverige en björntjänst om vi urskuldar våra förtroendevalda riksdagspolitiker med att de bara är nickedockor som tar instruktioner från andra. Det vore mycket bättre om var och en av dem kände ansvarets tunga börda. Om den känns alltför tung för någon ledamot så är ledamoten inte rätt person på platsen. Så är det nog vad gäller de flesta. Men vi som är de förtroendevaldas uppdragsgivare ska inte hitta på eller acceptera ursäkter när de ombud vi tillsätter och betalar för inte tar sitt ansvar.

Lagen gäller. Det är den fasta punkt på vilken rättsstaten grundas. Om detta må vi berätta för våra valda ombud. Jag övade mig häromdagen genom att skälla ut en hög ämbetsman från Socialstyrelsen som jag råkade träffa i ett privat sammanhang. Bara så att han visste vem som betalar hans lön. Nyttigt för oss båda att tänka på.