Idéer är som poplåtar. Plötsligt kommer det en teorimakare från ingenstans och gör en internationell megahit. Jordan B. Peterson från Kanada är en sådan. Han presenterar ett nytt sound som går hem särskilt hos män som känner sig förtryckta av det politiskt korrekta (jag till exempel). Ibland lyckas tänkarna liksom Beatles och Elvis Presley hålla sig kvar på karusellen i flera år, ibland slänger centrifugalkraften nästan genast ut dem i bortglömdhetens hemska mörker.

En modern megastjärna är den brittiske journalisten David Goodhart som år 2017 presenterade en idé i boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Idén är att folk kan indelas i två grupper (plus en del mellangrupper), dels ”somewheres” som anser sig höra hemma någon särskild stans, till exempel i en stad eller en region eller en nation, dels ”anywheres”, som är lika nöjda varhelst de slår ned sina bopålar såframt det handlar om något slags välbärgat och hippt Södermalm någonstans i världen. Goodharts stjärnstatus framgår av att Google ger 198 miljoner träffar på sökbegreppet ”somewheres and anywheres”.

Själv har jag svårt för Goodharts teori. Den känns för slipad, för tillrättalagd, för allmän. Den tilltalar nästan alla smaker ungefär som en ABBA-låt. Den gör inte ont någonstans och det är det som gör mig misstänksam. Politik är kamp och strid mellan motsägelsefulla intressen och om dessa sopas under mattan med hjälp av en teori som kan betyda lite vad som helst så kommer vi ingenstans i vår förståelse av samtiden.

Min intuition, som tyvärr är felbar, säger att Goodharts tes särskilt tilltalar dem som känner sig som ingenstansare (anywheres). Det är de som bor på Södermalm, har hög utbildning, schyssta jobb och fina kontakter. De smickrar sig med att tillhöra en grupp som hör hemma lika mycket på Manhattan som i Notting Hill. Framför allt uppskattar de att det upprättas en klar skiljelinje mellan dem själva och deras motsatser någonstansarna (somewheres). För egentligen, säger min elaka intuition, tycker de, liksom Hillary Clinton, att deras motståndare är outbildade, lågpannade ”deplorables” som röstar på Trump eller sverigedemokraterna. Men eftersom de är för välpolerade för att öppet ge uttryck för så grova känslor accepterar de tacksamt att ha fått ett fint ord till beskrivningen av den majoritet av medborgare som de själva inte tillhör, alltså dem som inte lätt som en plätt kan dra till Sausalito, Calif och där inrätta en ny tillvaro.

Man behöver bara skruva aldrig så lite på Goodharts distinktion mellan folk som flyttar och folk som inte flyttar för att få ett annorlunda perspektiv.

När jag bodde i Guinea-Bissau på 1970-talet diskuterade jag ibland världens framtid med några av landets ledare. Utgångspunkten var vår gemensamma observation att u-länderna var dualekonomier, vilket betydde att de fattiga och de rika var distinkt olika och tillhörde olika samhällen medan i-länderna var integrerade med betydligt mindre ekonomiska och sociala skillnader. Frågan var åt vilket håll de skulle gå. Landets president Luís Cabral hävdade med emfas att hans land inom ett kvarts sekel skulle bli som ett i-land. Dualiseringen skulle alltså upphöra. Jag hävdade med liknande emfas att i-länderna, till exempel Sverige, tvärtom skulle utvecklas till dualekonomier och bli mer lika u-länderna. (Den teorin, som jag predikat sedan dess och som har fördelen att den påminner om verkligheten, har underligt nog inte gjort mig till någon internationell megastjärna.)

Sverige är nu inne i en dualisering där migrationen naturligtvis ger turboeffekt. Ett av de tydligaste tecknen är de beslutsamma försök till segregering som vissa medborgare – ”varsomhelstarna” – ägnar sig åt. De som, för att använda Goodharts synsätt, inte känner sig bundna till Rinkeby och Rosengård flyttar därifrån eftersom de har både det kulturella kapitalet och de ekonomiska resurserna att slå sig ned i Vellinge eller Täby Kyrkby eller kanske i Sydney för att hitta ordentliga skolor till sina barn och slippa bilbränder på nätterna.

I det perspektivet är det inte längre så hippt att tillhöra varsomhelstarna. Det är varsomhelstarna som driver på segregeringen. Detta faktum kanske de för det mesta politiskt korrekta och, enligt egen ibland diskret nedtonade uppfattning, moraliskt överlägsna varsomhelstarna på Södermalm och Dagens Nyheters kulturredaktion inte riktigt gillar att erkänna.

Jag förstår att många människor uppfattas som någonstansare för att de inte har resurser att flytta från Rosengård. Jag förstår också att folk med resurser definieras som varsomhelstare när de lämnar Rosengård. Men jag tycker inte om att en bister verklighet överskyls med hjälp av halvt tendentiösa modeteorier.