Finns det goda manliga ”värden” eller ”värderingar”? Var livet i det gamla mansdominerade samhället bara en plåga under våld och förtryck eller fanns det goda sidor av männens företräde i samhället som kom alla till godo och som vi skulle tjäna på att knyta an till igen?

Den 29 december 2018 läste jag en insändare i Upsala Nya Tidning där en ung flicka skriver hur hon och hennes jämnåriga regelbundet antastas av ”ungdomsgäng” i Uppsala och hur hon en gång omringades av ett ”stort gäng killar” på Stora torget som talade aggressivt till henne på ett språk hon inte förstod.

Kan vi inte stanna upp ett ögonblick och med anledning av detta – och med anledning av hur många saker som helst som sker i vårt samhälle idag – ställa följande fråga: Hur är det möjligt att vuxna svenska män aktivt eller passivt bidrar till att förminska och förmörka den framträdande roll som män från andra länder spelar i förvandlingen av Sverige mot ett farligare och våldsammare samhälle? Jag tar det igen: Hur är det möjligt att vuxna svenska män aktivt eller passivt bidrar till att förminska och förmörka den framträdande roll som män från andra länder spelar i förvandlingen av Sverige mot ett farligare och våldsammare samhälle?

Var har en anständig människa sina lojaliteter? Älskar hon hela världen? Känner hon samhörighet med alla individer på vår jord eftersom vi alla delar samma grundläggande mänskliga levnadsvillkor? Ja, varför inte! Det är högst lovvärt att kunna se sig själv i sin nästa var än på jorden denna nästa har sitt ursprung och känner sig hemma. Jorden är allas vårt gemensamma hem och om människan händelsevis skulle ha skapats av gudomliga krafter är det rimligt att tänka att alla människor bär på samma gudomlighet. Men ändå…

Världen är faktiskt på många sätt en rövarkula och det mörknar faktiskt till natt därute (som det heter i Fanny och Alexander) och människans primära uppgift är faktiskt alltid att ta hand om sina egna, att hålla ihop i flocken, att sluta sig samman och att inte offra sina svaga för någon annans vinning. I krig lämnar man inte sina sårade kamrater bakom sig, man skyddar sin civilbefolkning, man sätter kvinnor och barn i säkerhet – i alla fall om man har ett uns av känsla för heder och ära.

Det är helt enkelt skam, det är fläck på Sveriges banér att svenska kvinnor blir överfallna på gator, i parker, i soprum av utländska män som inte ens borde vara här och som vi svenska män borde ha kastat ut för länge sedan. Att sedan många kvinnor inte kan hantera sitt omvårdnadsbehov och projicerar sin längtan efter en storfamilj att ta hand om med barn, barnbarn och unga män på väg ut i livet på unga män från Afghanistan och Mellanöstern spelar ingen roll. Männens uppgift är att nyktert och klarsynt analysera situationen sådan som den är och att i möjligaste mån undvika att utsätta sina närmaste, sina kvinnor, sina barn för risker. (Goda könsroller? JA TACK!)

Visst finns det problem och verkligheten är alltid komplex. Det finns en tradition bland män att låta ”kärringarna” hålla på med sitt och att själva lugnt och sakligt fortsätta med sitt konkreta arbete utan att bry sig om vad fruntimren styr med. Den strategin fungerade så länge kvinnornas inflytande begränsade sig till hemmet och familjen. Idag är den helt förödande. Vad som verkar vara en kvinnligt kodad oförmåga att sätta gränser genomsyrar hela samhället alltifrån de öppna gränsernas immigrationspolitik till antalet styrdokument gällande värdegrund, mångfaldsarbete och hbtq-certifiering som våra företag och myndigheter absolut måste skriva och implementera för allt ska bli så där bra som det faktiskt kan bli bara vi verkligen vill och försöker och alla gör likadant och drar åt samma håll och försöker igen och igen och igen…

Ja. Jag generaliserar. Och jag tillåter mig att påtala vissa negativa effekter av kvinnornas inträde i det offentliga samhällslivet: Det kan väl inte vara männens privilegium att få kritiseras i grupp? Även kvinnorna måste väl i jämlikhetens namn få åtnjuta denna obehagliga rättighet? Men framför allt påtalar jag de negativa effekter på vårt samhälle som männens resignation inför samhällsutvecklingen starkt bidragit till att skapa. Det fanns faktiskt en tid då svensk manlighet förknippades med enkelhet, redlighet och sunt förnuft. Tiden är nog kommen att lära av våra fäder och knyta an till detta igen.

Det är dags att fler svenska män ser den primitiva nödvändigheten av att stå upp för oss själva och vårt samhälle. Och till alla ”högerdebattörer” vill jag gärna säga följande: Dölj inte ert motstånd mot immigrationen bakom trams och jams och tjat och gnat om liberala principer och terrorhot och slöjor och klansamhällen och hedersvåld och Gud vet vad! Det där får vi ta sen! Nu gäller det att visa att vi finns, att det här är vårt land och att vi i vår anständighet och redlighet tänker ta hand om oss själva och skydda våra kvinnor och barn från kräk och avskum som inte har något här att göra. Detta kan naturligtvis göras med urskillning och omdöme: det behöver inte leda till häxjakter på oskyldiga eller till förnuftsvidriga fördömanden av individer beroende på hudfärg och ursprung. (Vi får säga som Stefan Löfvén: ”vi klarar det här”.) Men grunden måste finnas där: ansvaret och skyldigheten att freda sig själv och sitt hem.

Om vi inte ens vill eller kan göra det är det kanske inte är så konstigt att många svenska kvinnor verkar så angelägna om att män från betydligt mer primitiva kulturer än vår ska komma hit.

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället.