Ibland träffar jag människor som har fantastiska idéer och föreslår att jag ska titta på någon särskild YouTube-guru för att riktigt förstå hur fantastiska dessa idéer är. Då sparar jag en lapp med guruns namn i fickan för senare bruk men det brukar inte bli något. Annat kommer emellan.

Därför ska jag inte rekommendera dig att se en föreläsning av FOX-reportern, eller kanske snarare TV-showvärden, Tucker Carlson, utan bara ange honom som källa till en del synpunkter som jag själv får masa mig till att försöka artikulera på ett tillräckligt intressant sätt för att du ska orka läsa vidare.

En av Carlsons poänger i föredraget är att amerikaner röstade på Trump inte för att de gillade Trump utan för att de ville skicka ett budskap om missnöje till de traditionella eliterna. Det underliga är, säger Carlson, att de traditionella eliterna, de framgångsrika och mäktiga, trots denna smäll i ansiktet, fortfarande inte förstår att det är deras regemente som den amerikanska medelklassen protesterar mot när den stödjer Trump. I stället fortsätter eliterna (vad det nu ska betyda, men det är någon sorts etablerad benämning på dem som har inflytande över politiken) att hata Trump och förakta hans väljare. (Tänk om de hade varit ett företag som förlorade kunder och reagerade genom att hata konkurrenten och hålla kunderna för fascister, min kommentar.)

Carlsons inlägg handlar om att PK-ismen tagit över kontrollen över en betydelsefull del av USA. Han berättar till exempel om hur vita medelklassföräldrar, till exempel han själv som har fyra barn, åthutas av sina barns lärare, som gått i PK-istiska lärarhögskolor – PK-ismen uppfanns på amerikanska universitet – och lever i en PK-istisk lärarkultur, för rasistiska värderingar.

Då frågar en kvinna i publiken hur sådana värderingar kunnat få så starkt inflytande över det intellektuella klimatet i USA. Det är, menar jag, en tiotusenkronorsfråga.

Min förklaring till samma företeelse i Sverige är den erkänt materialistiska – och av några, med visst fog, för förenklad marxism ansedda – tolkningen att saken beror på att makten hos oss använder PK-ismen som härskarteknik. Men USA styrs inte på samma sätt av ett politikervälde som stödjer sig på ett välfärdsindustriellt komplex. Så hur ska Carlson förklara?

Först säger han att det i USA finns en stor grupp människor som ”har bestämt sig för att förakta hela den civilisation som möjliggjort USA:s framgångar”. Tja, det kan se ut så, men man undrar varför denna stora grupp bestämt sig för att hata sig själv.

Som alternativ förklaring övergår han till tre- eller fyragenerationsteoremet om att en första och andra generation genom stora ansträngningar skapat ett framgångsrikt samhälle och att den tredje och fjärde generationen fått allt till skänks och därför skäms för sitt välstånd och vill dela med sig till alla som ber om en andel (vilket påminner om min analys här).

Sedan ger sig Carlson på multikulturalismen som ju uppfanns i USA; kom ihåg att alla starka idéer, även demokratin och de mänskliga rättigheterna, kommer därifrån. Men, säger han, Amerika är en idé och dess framgång beror på att alla gör sig delaktiga i den idén. Pratet om att mångfald är styrka bygger på missförstånd. Skulle ett äktenskap bli starkare om man och hustru inte förstod varandra eller inte ens begrep varandras språk?