Om jag vill ge intressanta exempel på hur människan kan gripas av uppblåst enfald behöver jag bara söka bland mina egna livserfarenheter. Jag kan gå tillbaka till min tid för några decennier sedan som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, en före detta portugisisk koloni i Västafrika.

Afrika var ett av de många högre lärosäten vid vilka jag studerat. Om man bor där några år kan man inhämta värdefulla lärdomar av en art som aldrig förekommer vid tentamina på svenska universitet. Exempelvis förstod jag ganska snart att det här med mångkultur, där olika kulturer fredligt skulle existera vid varandras sida och alla kulturer anses lika värdefulla, vilket hade blivit svensk lag ett tag innan jag flyttade till Bissau, var helt snurrigt. Lejonen betar inte med lammen och det går inte att göra vargen till vegetarian. Men de över partigränserna helt eniga svenska riksdagsledamöterna, som unisont röstat igenom detta förslag, hade inte gått i högskolan Afrika utan i stället förkovrat sig på institutioner som Runö folkhögskola där en helt annan typ av lärdom presenteras.

Det fanns två slags svenskar i Guinea-Bissau, allihop, förstås, finansierade genom det svenska biståndet. Dels fanns vi som jobbade på ambassaden (som inte hade annat att göra än att förvalta det svenska biståndet), dels fanns några dussin så kallade biståndsarbetare som jobbade i den afrikanska verkligheten. De kunde till exempel vara fiskare som skulle hjälpa till att organisera upp fiskenäringen eller träarbetare som skulle leda arbetet på sågverket eftersom den gamla chefen som var portugis försvann hem till Lissabon när den gamla kolonin blivit fri.

De kunde också vara sjuksköterskor och apotekare. Gemensamt för dessa så kallade biståndsarbetare var att de, till skillnad från oss ambassadtjänstemän, kom i daglig närkontakt med landets folk. Vi på ambassaden var mer som en svensk enklav inskjuten i den mörka kontinenten.

Det behövde inte sägas rakt ut men alla visste att vi på ambassaden var lite finare än de andra. Vi blev bjudna på tillställningar inom den diplomatiska kåren. Vi hade nästan allihop universitetsexamen vilket sällan var fallet med biståndsarbetarna. Trots detta var umgänget över klassgränserna varmt och hjärtligt. Till exempel brukade vi ta en öl tillsammans efter arbetsdagens slut i Grand Hotels trädgård. Medan skymningen la sig och fladdermössen rann ut som rök ur husens takpannor berättade vi historier för varandra om hur arbetsdagen gestaltat sig. Dessa ölmöten artade sig till ett slags sociologiska seminarier. Där kunde vi lite finare människor höra från hästens mun hur det funkade i stallet.

Det fanns bara en hake för oss ambassadmänniskor. Vi levde i två världar. Den ena världen var den som i Sveriges riksdag just hade beslutat om mångkulturens välsignelser, hemmamyndigheten till exempel. Den andra världen var biståndsarbetarnas. Biståndsarbetarna blev alldeles perplexa när de hörde talas om mångkulturlagen 1975:26. Det kan inte vara sant, sa det häpet. Sedan tittade de på varandra och brast ut i skratt.

Om sanningen ska fram ansåg vi på ambassaden, som ändå genom de täta kontakterna med hemlandet hade ett visst hyfs, att många av biståndsarbetarna var rasister. De var visserligen schyssta polare och säkert duktiga i sitt arbete, men de var inga man kunde visa upp för besökande delegationer av riksdagsmän. Då fick man välja ut mer städade personer som artigt kunde hålla tand för tunga.

Besökare som kom direkt från Sverige var i allmänhet mycket känsliga. Jag minns är riksdagens talman kom på inspektionsvisit. Jag redovisade öppenhjärtigt min tolkning av vad som skedde i landet, men det skulle jag inte ha gjort för talmannens reaktion, som levererades med viss vämjelse, var ”Du låter ju som en CIA-agent!”. Jag förstod då att jag inte hade någon framtid i den branschen som för övrigt behandlade mig mycket väl.

Vi ambassadmänniskor upplevde ibland situationen som lite besvärande. Hyggliga och välsinnade svenskar som jobbade i den afrikanska verkligheten, alltså biståndsarbetarna, talade och tänkte ungefär som vita sydafrikaner före Nelson Mandela. De låter som rasister, sa vi ambassadmänniskor bekymrat till varandra. Vårt stora intellektuella dilemma var att förklara för oss själva hur dessa hyvens svenskar hade kunnat drabbas av detta för svenska förhållanden så oväntade syndrom.

Vi kom fram till vad vi tyckte var en intellektuellt hållbar förklaring, nämligen att skillnaden mellan oss och biståndsarbetarna var att vi hade fått en gedigen utbildning och därför kunde stå emot de omedelbara sinnesintryck som den afrikanska världen nästan oemotståndligt tryckte på besökare som inte av det internationellt oöverträffade svenska högre utbildningsväsendet hade vaccinerats mot vissa tankar.