Den 10 december kommer Sveriges regering att underteckna FN-avtalet ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular migration” (som du kan ladda ner här). Därmed går man emot en bred opinion, både i Sverige och övriga Europa. Trots att avtalet fått minimal uppmärksamhet i svensk media, har det mött skoningslös kritik, till exempel här eller här. Några vanliga invändningar är att:

Avtalet undviker att dra en skarp gräns mellan legala och illegala invandrare, flyktingar och andra typer av migranter. Alla tillerkänns i grunden samma rättigheter (dock är ett nytt avtal på väg, som specifikt rör flyktingar)

Migration beskrivs genomgående som något positivt. Att migration skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk, vara ett hot mot civilsamhället, överbelasta välfärdssystemen eller komma i konflikt med den inhemska kulturen, diskuteras inte.

Hela det 34-sidiga avtalet talar om migranters behov, utan att beröra att de kan komma i konflikt med legitima behov hos lokalbefolkningen, såsom tillgång till sjukvård, bostad, utbildning eller åldringsvård.

Mottagarlandet förutsätts vidta åtgärder för att migrationsströmmarna ska flyta så smidigt som möjligt, samt ansvara för att migranter får sina basala behov tillgodosedda. Det vilar också på mottagarlandet att skapa förutsättningar för deras etablering på arbetsmarknaden, oavsett kompetensnivå eller vilka skäl man hade att migrera.

I hårda ordalag fördöms diskriminering, rasism, våld och främlingsfientlighet, när det riktas mot migranter. När man talar om ”hate crime” så är det ”hate crime targeting migrants”. Att liknande saker skulle kunna drabba lokalbefolkningen, berörs inte.

Med ekonomiska styrmedel vill man uppmuntra media att rapportera positivt om den förda migrationspolitiken, och på samma sätt straffa media som är kritiska.

Man kan fråga sig varför Sveriges regering över huvud taget vill befatta sig med ett sånt här dokument? En förklaring skulle kunna vara att man själv försökt genomdriva en liknande (om än inte lika radikal) migrationspolitik de senaste 20 åren. Det kan också spela roll att Global Compact, och den FN-organisation som utformat avtalet, delvis har svensk anknytning.

”Global Compact” är en svåröversatt term som skapades 1999, på initiativ av FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan. Det skedde på ett möte i Davos med World Economic Forum, en ideell organisation som varje år samlar några av världens mäktigaste företag och beslutsfattare.

Global Compact utvecklades sedan under Kofi Annan till ett ”business-orienterat” globalt nätverk (UNGC). Målet var att förmå företag över hela världen att agera mer ansvarsfullt och etiskt, i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Sverige var 2007 den störste enskilde bidragsgivaren och svenska företag spelade en nyckelroll för etableringen i Norden, liksom Svenska Internationella Handelskammaren. Även regeringen Persson nappade på idén och skapade en egen nationell variant, ”Globalt ansvar”.

Nyckelordet är ”Sustainability” och anslutna företag (som idag uppgår till runt 10 000) har 10 principer att rätta sig efter. Trots att jag själv aldrig hört talas om organisationen tidigare, kallar man sig ”The Worlds largest corporate sustainability initiative.”

Nu vill alltså Global Compact utvidga sitt framgångsrecept till att omfatta även stater. Under arbetets gång (2017) hämtade man in synpunkter från medlemmar och Sveriges remissvar kan läsas här.

Såvitt jag kan utläsa (ur det på uppstyltad kansliengelska författade brevet) var Sverige översvallande positiv till initiativet. Trots att det knappt gått två år sedan den historiska migrationskrisen 2015, verkar inte volymerna vara det som bekymrar regeringen, utan det faktum att migrationsströmmarna är oregelbundna, svårplanerade och olagliga.

I varje fall två förslag, som framförs i det svenska remissvaret, återfinns i det slutliga avtalet.
– Att inrätta speciella ”migrant support centers”, längs populära migrationsrutter.
– Att underlätta för migranter att överföra pengar från Sverige till sina hemländer.

På sin hemsida påpekar regeringen att avtalet icke är bindande, och inte påverkar vårt nationella självbestämmande. I remissvaret däremot oroar man sig över att avtalet inte är tillräckligt tvingande.

Sweden would like to see forms of cooperation that improve the implementation of agreed principles and commitments made, including international instruments in the field of migration setting out obligations for ratifying states.

Avslutningsvis skriver man att Sverige skulle välkomna ett handlingsprogram, kopplat till uppföljning och mätning av framgången med avtalet, och en frivillig finansiering för att bygga ut kapaciteten när det gäller hanteringen av migranter. Och för att vara säker på att det blir riktigt gjort, vill man knyta organisationen IOM till det arbetet.

Detta skrivs sex månader innan man informerade riksdagen om att avtalet existerade, så nationell debatt var inget man direkt uppmuntrade. Nu har det gått ytterligare ett år och fortfarande har avtalet inte översatts till svenska, trots att det borde ha ganska stort allmänintresse. Uppenbarligen vill man att så få som möjligt ska läsa det.

Sverige måste vara ett av de lojalaste FN-länderna i världen, det är nästan så man ibland agerar ”FN i miniatyr”. Och kanske är det psykologiskt begripligt – med tanke på hur det folkliga stödet för Löfvéns parti dalat till nya bottennivåer – om regeringen sträcker sig uppåt efter lite support. Det gäller att vara aktsam om de vänner man har.