Många kloka människor anser att den immigrationspolitik som Sverige drivit under de senaste decennierna med rätta kan beskrivas som orimlig eller till och med absurd. Hur är det möjligt att vi valt att ta emot så många främmande människor under en så kort tid utan att ens reflektera över vilka långsiktiga konsekvenser detta får för vårt land?

Immigrationsförespråkarna menar däremot att allt är i sin ordning eftersom vi respekterat den internationella asylrätten och eftersom vi lugnt och sansat har agerat i enlighet med goda svenska normer om öppenhet, jämlikhet och alla människors lika värde.

Det absurda är obegripligt. Det är något som inte går att förklara, som går emot det vi ser som grundläggande principer för den mänskliga tillvaron. Därför är det absurda också det förnuftsvidriga, det konstiga, eller till och med det sjuka. Så vad skulle då det absurda kunna bestå i när det kommer till något så lag- och normriktigt som den svenska immigrationspolitiken?

En hel del antagligen. Men det mest grundläggande är kanske det faktum att vår minst sagt generösa flyktingpolitik (som avsevärt skiljer sig från den som våra grannar och andra jämförbara länder bedrivit) går tvärsemot en av de mest grundläggande principer som finns för det mänskliga livet nämligen den om alla människors förmodade vilja att besitta äganderätt över sin egen identitet och att få vara sig själva på sina egna villkor. Detta gäller oss människor som individer förstås men också som grupper eftersom det är i gruppen vi tilldelas en identitet, en plats, en värld att leva i. Vi förväntar oss alltså att friska och förståndiga människor agerar utifrån en grundläggande överlevnadsinstinkt och att individer och samhällen vill bestå i sin egen identitet, att de vill fortsätta existera som sig själva.

När ett lands politiker inte längre verkar intresserade av att bevaka landets gränser (”Mitt Europa bygger inte murar” sa Stefan Löfven i ett berömt tal), när akademiska forskare ägnar sin tankemöda åt att visa att landets kultur inte existerar och att dess befolkning inte går att identifiera på annat sätt än genom formellt medborgarskap, ja, då upplever många detta som absurt, som orimligt, som obegripligt, ofattbart och ”helt djävla sjukt” för att tala ren svenska. Det är något som inte stämmer, som har gått fel, som är dysfunktionellt i en nation där det rätta och det ädla består i att ständigt och på alla sätt förringa betydelsen eller till och med förneka existensen av det egna.

De som känner att utvecklingen går åt fel håll försöker nu uppbåda ett visst motstånd. Men de verkar oförmögna att sätta detta motstånd i relation till den mest grundläggande princip som egentligen motiverar motståndet nämligen omsorgen om det egna. Vi är så ovana att tala om egenvärdet av vår egen existens eller vår egen kultur att vi valhänt söker stöd i allmängiltiga principer om demokratiska fri- och rättigheter som förvisso karaktäriserar det västerländska samhället i stort men som ändå inte på något sätt är specifikt svenska och som därför heller inte fungerar särskilt bra i sammanhanget.

När kommunalrådet i Staffanstorp Christian Sonesson förklarade i ett inlägg på Facebook 14/11 2018 varför han inte vill ha några offentliga muslimska böneutrop i sin kommun och varför kommuninnevånarna inte via skattsedeln ska behöva betala för halalslaktat kött i skolmaten gjorde han det med hänvisning till religionsfriheten. ”Man ska kunna vistas på allmän plats, skrev Sonesson, utan att påtvingas religiösa budskap, exempelvis att slippa mötas av böneutrop.” Och rörande skolmaten undrade han: ”Varför ska en stor majoritet av våra elever äta halalslaktat kött, när de inte är praktiserande muslimer? Var finns då friheten att avstå religiöst betingad mat? Är en skola som serverar religiöst slaktat kött fortfarande icke-konfessionell? Skolan ska ju enligt skollagen vara fri från religiösa inslag.”

Detta är naturligtvis hur bra som helst, men det finns ändå ett uppenbart problem. Om vi ska förbjuda muslimska böneutrop på offentliga platser med hänvisning till den allmängiltiga principen om religionsfrihet är det väl rimligt att vi också förbjuder kristna kyrkklockor, kristna kalendrar och kristna högtider? Det är så lätt att tänka att de universella principerna om fri- och rättigheter är passande verktyg för att göra motstånd mot en expansiv religion som svårligen låter sig kombineras med det fria och individualistiska samhälle vi vill att det svenska ska vara. Men Sverige är inte ett land enkom uppbyggt på universella värden. Vi har våra specifika traditioner, vårt specifika sätt att leva. Och ska religiösa uttryck förbjudas i offentliga rum ja då dröjer det inte länge förrän någon börjar ifrågasätta våra egna religiösa uttryck, våra egna traditioner, vår egen värld.

Vår egen existens, vår egen värld kan inte försvaras på basis av någon annan princip än vår egen rätt att existera på våra egna villkor. Min poäng är alltså att vi inte behöver några universella principer för att skydda oss från väsensfrämmande kulturer eller från vissa inslag i dessa kulturer som vi inte tycker har någonting i vårt samhälle att göra. Vi behöver bara bestämma oss för att vara oss själva i vårt eget land och att människor som kommer från andra länder och kulturer i vissa avseenden helt enkelt får rätta sig efter det. Vad vi än har fått lära oss i skolan eller läst på DN:s ledarsida är alla principer i realiteten förhandlingsbara. Vi kompromissar hela tiden med principer om frihet, jämlikhet och demokrati av den enkla anledningen att verkligheten är komplex och att inga principer bör drivas in absurdum. Och mot alla vackra principer om öppenhet, solidaritet och mångfald måste vi ställa den högst grundläggande principen om svenskarnas och alla andra folks självklara rätt att få fortleva i sin egen identitet (leve ett visst mått av identitetspolitik!) och få utveckla och omforma denna i viss mån öppna och föränderliga identitet i en takt som är rimlig.

Rättigheten att få fortsätta vara sig själv står inte inskriven i Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och den omnämns inte heller i de rättigheter som formulerades under den franska revolutionen. Vi har rätt till frihet, till nationstillhörighet, till familjeliv och så vidare står det i alla vackra deklarationer, men inte till existens och identitet. Detta beror antagligen på att det har setts som så självklart att det inte behövde uttryckas. Vilken individ eller vilket folk skulle förneka värdet av sin egen existens?

Med andra ord behöver vi egentligen inte hänvisa till religionsfrihetens princip för att göra motstånd mot en expansiv islamsk kultur i Sverige. Det räcker med att säga att detta faktiskt är Sverige, att detta är det enda land vi svenskar äger som vårt, att vi vill att landet ska förändras i en takt som skänker trygghet och kontinuitet och att det ska ske på våra egna villkor. Och om någon händelsevis skulle bestämma att vi inte har den rättigheten så får vi ta oss den rättigheten i alla fall. Det gör alla andra och allt annat vore naturligtvis helt absurt.

Richard Sörman är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet och vad han själv anser att han lärt sig är framför allt att hysa respekt för de värden och mekanismer som höll ihop det förmoderna samhället.