Så har då det till synes otänkbara skett i svensk politik. Två borgerliga partier har i Riksdagen aktivt röstat emot en borgerlig statsminister. Tydligare kunde det inte visas vilket enormt inflytande Sverigedemokraterna har fått. Socialdemokraternas klassiska gliring om ”borgerlig splittring” kommer nu återigen att dominera svensk politik, och sannolikt även vara en valvinnare för rödgröna regeringsalternativ.

Att detta kan ske i en situation då Sveriges riksdag har en historiskt stor icke-socialistisk majoritet kan för många allmänborgerliga väljare framstå som fullständigt obegripligt. Det är också symptomatiskt att förtroendet för samtliga fyra allianspartiers ledare rasar – för Jan Björlund med hela tio procentenheter i Demoskop.

Det krävs dock inte mycket eftertanke för att begripa hur det politiska spelet har kunnat drivas till detta utfall. Nyckeln ligger i att valresultatet har placerat den nyliberala centerextremisten Annie Lööf i en drömposition, där hon kunnat ta hela landet som gisslan.

I sitt iskallt cyniska spel om den egna makten uppträder hon nu som ledare för en sittdemonstration i en tungt trafikerad gatukorsning. Oavsett vilka konsekvenserna blir för trafiken vägrar hen att flytta på sig innan hen har fått sin vilja igenom – och det som krävs för att hen skall flytta på sig är att hen får bli statsminister.

Det har både under och efter valrörelsen varit direkt beklämmande att bevittna hur gärna diverse politiska kommentatorer har spelat med i och därmed underbyggt det Lööfska spelet om makten. Hennes moraliska hyckleri om Sverigedemokraterna har lovprisats, och det har bara varit enstaka röster som varit fräcka nog att peka på det uppenbara, nämligen att hon sedan länge har haft en dubbel agenda – utåt ett principfast hyllande av Ulf Kristersson som ledare för en alliansregering, inåt ett iskallt spel för att själv bli statsminister.

Det är inte svårt att se det mönster hon har arbetat efter. Först förklarar hon att hon hellre äter upp sin högra sko än sätter sig i en regering med Stefan Löfven. Enda möjligheten till en blocköverskridande regering blir därmed att Löfven skall ingå i eller lämna passivt stöd till Alliansen. Trots att både Löfven och en i detta avseende närmast enig kår av experter
upprepade gånger har intygat att detta inte finns på kartan, är det ingen som har utmanat Lööf till att förklara varför hon så envist har hållit fast vid detta orimliga projekt. Det uppenbara svaret är att det har gjort det möjligt för henne att hyckla fortsatt stöd för Alliansen, samtidigt som hon metodiskt arbetat på att främja sin egen agenda.

Talet om att bilda blocköverskridande regering mellan Alliansen och Miljöpartiet har tjänat precis samma syfte. Trots att alla fuller väl har insett att detta varit en omöjlighet, både matematiskt och politiskt, är det ingen som utmanat Lööf om det uppenbara syftet – att kunna fortsätta att hyckla stöd för Alliansen.

Nästa steg var att göra avståndstagande från Sverigedemokraterna till en allt överordnad princip. Som vi nu fått se har detta varit ett mycket effektivt sätt att definitivt omintetgöra varje tanke på att Alliansen faktiskt skulle kunna lyckas bilda regering. Det Lööfska hyckleriet har i detta avseende varit särskilt osmakligt att bevittna.

Det första och viktigaste steget på hennes väg mot den egna makten var att fälla Stefan Löfvens regering. Detta torde också vara den enda punkt där hon genomgående har varit fullständigt ärlig och uppriktig – då Löfven sitter i vägen måste han bort. I ambitionen att nå detta första mål hade hon inga som helst svårigheter att ta stöd av SD.

Man kan blott föreställa sig hennes gråtvalser om SD faktiskt hade röstat för Löfven – det hade sannolikt varit den största av alla motgångar i hennes karriär. Men nu fick hon just det stöd hon alltid sagt att hon aldrig skulle kunna tänka sig att acceptera, och det var inga som helst problem. Även vid valet av talman gick det alldeles utmärkt att ta stöd av SD.

Men när det så till slut gick till omröstning om Ulf Kristersson, då var det plötsligt helt omöjligt att ta stöd av SD. Då fanns det plötsligt ingen ände på allt ont som skulle kunna följa. Sanningen bakom hyckleriet var självfallet att Kristersson inte kunde tillåtas att bli statsminister – av det mycket enkla skälet att det var en post Annie Lööf har vikt åt sig själv.

Att Annie Lööf har ägnat sig åt avancerat politiskt hyckleri torde vid det här laget vara helt uppenbart. Den kvardröjande frågan är om hon därtill i relationerna till sina moderata och kristdemokratiska allianskolleger även har uppträtt direkt lögnaktigt. Det börjar komma
spridda indikationer från källor inom båda dessa partier som antyder att Lööf faktiskt har uppträtt med dubbla budskap.

Om det faktiskt skulle gå att visa att Lööf och Björklund tillsammans har utarbetat en strategi som de i samtal inom Alliansen har förnekat, då har svensk politik nått ett nytt bottenmärke. Politiker som ljuger är förvisso inget nytt. Minns blott Göran Perssons förnekanden av att vilja bli statsminister. Om Annie Lööf under överläggningar inom Alliansen faktiskt har farit med osanning då placerar det henne i en alldeles egen kategori, där hon för lång tid framåt har omöjliggjort ett fungerande borgerligt samarbete.

Även om det inte skulle gå att belägga att Annie Lööf faktiskt har varit med osanning, borde hennes uppträdande under tiden efter valet vara tillräckligt för att hon inte skall få något eget sonderingsuppdrag. Blotta tanken på att hon skulle kunna bli statsminister är förfärande.