Den elfte november precis klockan elva, år 1918, tystnade kanonerna och stridslarmet dog ut. För denna gång. Det första världskriget var slut. För exakt 100 år sedan, idag. Miljoner människor hade stupat och miljontals var skadade. Den spanska sjukan svepte dessutom sedan några år runt jorden och tog livet av fler än själva kriget hade gjort. Stora mängder av soldater var efter kriget gravt brutaliserade. Revolter följde i samband med det kaos som uppstod när frihetskamper och maktstrider bröt ut i delar av Europa. Internationell eller nationell kollektivism spreds med våld och död. Vit och röd terror härjade tämligen hämningslöst.

Läget var nog rätt så hopplöst. Men folken reste sig, var och ett på sitt sätt. För ett tag.

Låt oss tänka på de döda och hedra deras minne. Och fundera lite. Det har nu passerat exakt 100 år sedan ”kriget som skulle göra slut på alla krig” i vart fall gjorde en 20-årig paus. Det skulle ju blossa upp igen, och på många sätt ännu mycket värre. Första världskriget var heller inte det första stora kriget i Europa utan ett i raden av militära lösningar av politiska utmaningar. En modell för konfliktlösning som antagligen ligger nära till hands för den mänskliga naturen.

Nietzsche hade i slutet på 1800-taket talet förklarat att ”Gud är död”. Fast jag tror att han såg att de ideologier som av nödvändighet skulle komma ändå drevs fram av samma slags religiösa iver och historiska övertygelse. Marx hade ju redan förklarat för de konkurrerande socialisterna och kommunisterna att de besuttna stal av arbetarna och därför borde avsättas. Karl Marx avfärdade religioner som ”folkets opium”.  Charles Darwins teorier om den mest lämpades överlevnad gav fascistiska idéer en sorts legitimitet för kolonialism och allmän herrefolksmentalitet. På många olika sätt och med konkurrerande idéer stod världen ideologiskt redo för en ny stor kamp.

År 1945 hade detta andra världskrig som blev en orgie i ondska och massutrotning slutat. Mitt i Europa drogs en ”järnridå” ned som Churchill så passande uttryckte det. Josef Stalin drog taggtråd och lade minfält i Europas mitt. Sibirien befolkades av nya miljoner slavar i Gulag-systemet.

Efter det kalla krigets slut vid början av 1990-talets slut i och med Sovjetunionens kollaps andades så Europas folk äntligen ut. Igen. Nu borde väl fred och frihet råda.

Optimismen som följde och som avspeglas i Francis Fukuyamas bok ”historiens slut” där kampen mellan socialism och kapitalism ansågs slutgiltigt avgjord ledde till en ny sorts eufori. Europas länder tävlade om snabbaste möjliga expansion av den fredligs all-europeiska idén. EU-projektet fick vingar. Också Sverige drogs snart in, om än något motvilligt.

Alldeles i slutet av århundradet publicerar så den mycket klarsynte Samuel Huntington sin bok om ”civilisationernas kamp” där han såg den kulturella och religiösa konfliktens återkomst. Det sunnitiska Saudi-Arabien har blivit rikt och salafistiskt, mujahedin hade besegrat Sovjet i Afghanistan och mullorna hade tagit över med sitt skräckvälde i Iran. Självmordsattackerna blir allt frekventare och Västvärlden vill demokratisera och införa mänskliga rättigheterna överallt. Vid behov med våld!

Det globala och progressiva, västerländska etablissemanget är sedan länge i full gång att genomföra ”den nya världsordningen”. Det fungerade ganska länge med olika postmoderna taktiker och genom av media hjärntvättade medborgare. Nationella styren ska enligt deras syn ersättas eftersom alla dessa påstådda eller möjliga problem med klimat, ekonomi, överbefolkning, patriarkat – behöver globala och överstatliga organ. Beslut för Europa fattas i Bryssel. Andra beslut fattas i USA och FN. NATO ska vara världspolis. Så förefaller narrativet se ut, som jag ser det.

100 år efter krigsslutet 1918 går mina tankar dock till 1683 när ”turken” stod utanför Wiens portar. Jag konstaterar att hans ideologi numera står innanför. Nationalismens ande har, som svar på utmaningar som i själva verket är farliga problem, följaktligen vaknat till liv i Europa. Och detta håller nu på att förändra även det globala korporativa spelupplägget. Globalism har blivit intimt förknippat med islamism.

Civilisationernas kamp ska alltså inte utkämpas i Arabiens öknar eller på Syriens slätter utan här, på europeisk mark. Om vi får en hundraårig terroristjakt eller om vi drabbas av regelrätta inbördeskrig eller om korsriddarna återuppstår eller om islam tvångsreformeras eller de globala korporationerna ändrar taktik vet jag inte. Jag vet bara att Huntington såg historiens långa skugga skymma framtiden och håller nog med.

Rebwar Hassan är före detta riksdagsledamot och utesluten ur Miljöpartiet på grund av kritik mot partiledningen, idag politisk vilde.