Eftersom jag inte är något större fan av cricket hade jag aldrig hört talas om Imran Khan förrän min pakistanske vän gjorde mig uppmärksam på ett videoklipp från norra Pakistan. Det var under hösten 2014 och en folkmassa protesterade mot det förmodat ”riggade” valet året innan, som satt den tidigare korruptionsdömde Sharif Navaz på premiärministerposten.

Demonstrationen gick mellan Lahore och Islamabad, en sträcka på närmare 40 mil och samlade upp emot en miljon deltagare. Den pågick under fyra månader. I spetsen för arrangemanget stod Imran Khan, en legend inom cricketvärlden och lagkapten för den trupp som sensationellt besegrade England i VM-finalen 1992.

Vem är då denne Imran Khan? Efter en 20-årig lysande cricketkarriär gjorde han sig känd som filantrop och startade flera välgörenhetsprojekt i norra Pakistan. Bland annat byggde han ett fullt utrustat cancersjukhus för patienter ur de lägre samhällsklasserna. Samtidigt levde han playboy- och kändisliv på nattklubbarna i London. Han var nära vän med Mick Jagger, kompis med lady Diana och hade relationer med ett otal kvinnor, däribland skådespelerskan Goldie Hawn. 2014 blev han, av den amerikanska nyhetssajten Real Clear, nominerad till en av världens tio attraktivaste politiker. Sedan några månader tillbaka är han Pakistans premiärminister.

Hans parti PTI (Pakistan Tehreek-e-Insaf) bildades 1996 och har starkt stöd i den yngre generationen. Det ska nämnas att det finns ungefär 100 miljoner pakistanier under 34 år och över hälften av befolkningen är under 24. Förväntningarna är höga, särskilt som han under valkampanjen lovat genomföra det ingen annan lyckats med, vare sig i Pakistan eller någon annanstans och varken nu eller tidigare i historien. Att skapa en islamsk, demokratisk och jämlik välfärdsstat.

Med vilken strategi ska han ta sig an detta ”mission impossible”? En artikel i Times of Islamabad kanske ger svaret. Redan dagarna efter hans tillträde kan tidningen avslöja att Imran Khan tänker följa den svenska modellen (The Swedish governance model). Antagligen är det ingen slump att artikelns första mening nämner just ”transparensen” i den svenska förvaltningen som ledstjärna för det nya Pakistan. Den tidigare premiärministern Nawaz Sharif avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för korruption och kampen mot nepotism var den fråga som förde PTI till seger. Partiet har fördelen att vara en uppstickare som aldrig tidigare haft makt, och kan svära sig fri från sina företrädares missgrepp. Man berömmer sig av att vara ett ”non-family party”.

Kahn har i tidigare sammanhang uttryckt respekt för det svenska miljonprogrammet, och med tillämpning på Pakistan vill han bygga fem miljoner bostäder på fem år. Bland hans övriga profilfrågor kan nämnas offentligt finansierad sjukvård, utbildning och välfärd för alla – något han hoppas finansiera med högre skatter och genom att pakistanier som idag lever utomlands, återvänder och investerar i hemlandet. Här i en intervju med en saudisk ”Skavlan”.

Sedan Kahn gick in i politiken har han ansträngt sig att visa att han står upp för de svaga. Som ende politiker medverkar han i den utmärkta engelska dokumentären Pakistans Hidden Shame. En film som tar upp den tabubelagda frågan om sexuellt utnyttjande av barn. Av Pakistans 1,5 miljoner hemlösa pojkar beräknas 90 procent utnyttjas sexuellt, ofta helt öppet på busstationer och biografer. En fråga som andra politiker helst inte vill tala om.

Likt den svenska socialdemokratin har PTI navigerat skickligt runt en del kontroversiella aspekter av islam. I en programförklaring förekommer termen ”egalitarian Islamic democracy” och visst ligger det något ”värdegrundsmässigt” i den formuleringen.

Från Iran och många andra muslimska länder har vi lärt oss att regimer brukar sätta käppar i hjulet när folket kräver reformer. Men i Pakistan är det ofta tvärtom. Flera regeringar har försökt lätta på de drakoniska hädelselagar som Zia ul-Haq införde under 80-talet, men varje gång har det utlöst massiva protester. Som för några veckor sen, när en domstol i Lahore ville ompröva dödsdomen mot Asia Bibi – en kristen kvinna som för nio år sen råkade dricka vatten ur ett kärl avsett för muslimer, varefter hon råkade i dispyt med andra kvinnor och möjligtvis kan ha yttrat något negativt om Profeten. Trots att det gått nio år sen händelsen, fylldes gatorna i Lahore av demonstranter som krävde hennes avrättning.

För att överleva som politiker i Pakistan gör man antagligen klokt i att inte avfärda religionen som ”bullshit”, utan vara mer strategisk. När Imran Khan betonar att han vill bygga vidare på den grund som lades av arkitekterna bakom statsbildningen Pakistan, får han förstås islamisterna med sig. Samtidigt fanns på den tiden inga hädelselagar och man var relativt tolerant mot den kristna minoriteten.

I en annan saudisk intervju hyllar han den epok som rådde under de första kaliferna, något som islamister älskar att höra. Men istället för att framhålla att man ”stod särskilt nära Gud” eller ”följde Koranen” säger han att man på den tiden hyllade värden som ”rättvisa”, ”meritokrati”, ”välstånd” och ”utbildning”. En historieskrivning som kanske inte alla skulle hålla med om, men kanske en kompromiss man måste göra om man vill vara sosse i Islamabad.