För ett tag sedan skrev jag att det där med muslimsk klanröstning inte gjorde mig särskilt upprörd:

En annan muslimsk grej som många hänger upp sig på är klanröstning. Jag lyckas inte bli upprörd. Tidigare röstade nästan alla LO-medlemmar på socialdemokraterna utan att det ansågs hota demokratin. Pingstvänner röstade på kristdemokraterna och skollärare på dåvarande folkpartiet. Det kanske finns en stor skillnad, men jag har inte upptäckt den.

Vid närmare eftertanke har jag upptäckt en stor skillnad.

Men först ska jag påpeka att klanvälde och islam är olika saker även om företeelserna här och där geografiskt må överlappa. Förr i tiden, innan vi visste bättre, trodde vi att det slags hövdingastyrd släktgruppering det gäller hette ”stam” när det förekom i utomeuropeiska områden och ”klan” när det uppträdde i Skottland. Men eftersom kiltar och säckpipor känns lite finare än zulukrigare med assegajer har vi genom en underförstådd överenskommelse upphöjt stammarna till klaner.

Att röstning efter stamtillhörighet varit regel vid demokratiska val i Afrika har vi vetat i decennier. Vi har också vetat att denna sedvana inte nödvändigtvis haft med islam att göra eftersom stammarna i fråga kan vara kristna eller av annan religiös tillhörighet.

Om jag hade tänkt på att klanröstning, som i det senaste svenska valet, egentligen innebär ett möjligt första steg mot ett införande av stambaserad röstning hade jag nog dragit öronen åt mig för vad stambaserad röstning betyder i en del afrikanska demokratier har vi länge haft goda möjligheter att studera. Rent praktiskt handlar det om vilken stams hövdingar som ska sitta vid köttgrytorna, det vill säga det ställe där pengarna finns, alltså i regeringen, och därmed vilken stams mer lågrankade medlemmar som ska sitta vid de lite magrare, men ändock mycket eftertraktade, köttgrytor som utgörs av befattningar inom staten.

Den stora skillnaden mellan stam- eller klanbaserad röstning och ideologiskt baserad röstning av den typ som vi svenskar är vana vid är att den förra typen representerar ett samhälle av nollsummekaraktär medan den senare grundar sig i föreställningen att samhället åtminstone teoretiskt kan vara ett plussummespel.

Klan- eller stamtänkandet bygger på tanken att köttgrytan är som den är. Politiken handlar inte om att göra köttgrytan större utan om vem som ska sitta där och sleva i sig. Det du får får inte jag och vice versa.

Den ideologibaserade röstningen av svensk typ har visserligen ett – troligtvis ökande – inslag av köttgrytetänkande, men omfattar även föreställningen att samhället är ett plussummespel så att både du och jag kan få det bättre. Om socialister och borgare i valen slåss mot varandra så vet ändå båda parter att framtiden, om de sköter sig och samarbetar under civiliserade former, kan arta sig hyggligt för båda. Politiken handlar inte bara om att sno åt sig själv och sin egen grupp av de resurser som existerar.

Om denna observation är korrekt så kan man fatta varför de politiska striderna blir så mycket bittrare i klan- och stamsamhällen. Där är politik ofta våld. Inför valen slår representanter för olika stammar inte sällan ihjäl varandra. Se på hutus och tutsis i Rwanda och Burundi, där folkmordet ständigt lurar under ytan och ibland flammar upp i blodiga utbrott. I jämförelse framstår den västerländska ideologibaserade demokratin som idyllisk och synnerligen eftersträvansvärd.

Nu kan du såklart och med fog argumentera att det inte är klanröstandet som ger upphov till det skadliga nollsummetänkandet och därmed åtföljande benägenhet för social våldsamhet utan tvärtom. I en del kulturer handlar ekonomi i stor utsträckning om att ta från dem man inte är släkt med. Samma princip avspeglar sig i politiken som en längtan till köttgrytorna. Det är därför klanbaserade politiker inte behöver något normalt, ideologistyrt politiskt program. Vad de går till val på är självklart för alla inblandade, nämligen att greja livet för den egna gruppen och framför allt dess hövdingar. Kulturen styr det ekonomiska tänkandet och det ekonomiska tänkandet styr hur folk beter sig i valen. Så det problem jag bekymrar mig över är kanske inte klanröstandet i sig utan att det finns så många människor för vilka klantänkandet faller sig naturligt.

Även Sverige var förstås ett klansamhälle för tusen år sedan eller mer. Men sedan dess har västerlandet utvecklat ett annat mer fredligt och civiliserat och framför allt mer ekonomiskt välsignelsebringande system. I det perspektivet måste nog import av klantänkande och därav följande röstningsbeteende i den svenska demokratin betraktas med oro.