För drygt 40 år sen jobbade jag på ett bygge i Vendel, ett kort stenkast från den hög som gjort orten känd (och som spelat en viss roll i svensk historia). Tillsammans med ett stort antal hantverkare och byggnadsarbetare av olika rang och profession skulle jag bygga en industrilokal. Jag stod lägst i rang och min uppgift bestod i att skära isolering, resa ställningar och i övrigt inte vara i vägen. Till min hjälp hade jag en ung man från Ludvika vars största fritidsintresse var pornografi och som redan gjort sin första konkurs. Man kan säga att det var en genuint manlig arbetsplats.

Från toppen av en byggnadsställning har man rätt god överblick och jag kommer ihåg hur jag fascinerades av detta mikrokosmos av karlar; de kom från olika delar av Sverige och representerade helt olika firmor och hade aldrig träffat varandra. De var betonggjutare, grävmaskinister, plåtslagare, målare, ventilationstekniker, rörmokare, snickare, VVS-montörer, elektriker, några var experter på skjutdörrar och andra experter på att sätta dit fönster. Jag är ganska säker på att ingen hade utbildning i relationspsykologi, konflikthantering eller nätverksbyggande. Ändå funkade det. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle när det uppstod gräl eller ens oenighet om i vilken ordning saker skulle göras, vem som skulle få breda ut sig var, eller vem som skulle ge order åt vem. Allting rullade på, pusselbit lades till pusselbit och efter några månader stod industrin färdig. Bygglagen drog vidare till något nytt ställe och barackerna där vi ätit våra ostsmörgåsar, och utbytt historier som jag inte tänker återberätta här, fraktades iväg. Jag insåg att jag nånstans i min 19-åriga själ upplevt ett mirakel.

Ungefär samtidigt som högen i Vendel anlades av järnåldersbönder och begravde benknotorna efter Ottar Vendelkråka, började det byggas kyrkor i Europa. Särskilt när det gällde större kyrkbyggen behövdes antagligen ett stort antal ditresta hantverkare, stensättare, kalkblandare, ställningsbyggare, spånspäntare, ikonmålare, förgyllare och så vidare. Jag vet inte riktigt vilka yrkesgrupper som fanns på den tiden, men en sak är jag ganska säker på. De var alla män.

Kanske är jag fördomsfull. Men jag tror inte något av de här projekten skulle fungera om bygglaget utgjordes av kvinnor. Det finns något i mannens psyke som gör den här typen av disciplinerat grupparbete möjligt. En process där alla fokuserar på varsin del, men drar åt samma håll enligt någon på förhand uppgjord sofistikerad plan, ända tills högen med byggmaterial förvandlats till en katedral. Eller en atombomb. Det finns byggprojekt som tar årtionden i anspråk eller längre, men det är alltid män som utför dem, aldrig kvinnor. Om genusvetenskapen vore en vetenskap skulle den kanske tagit reda på varför, men jag tvivlar på att det rör sig om patriarkalt förtryck.

Någon kanske invänder att visst kan kvinnor utföra organiserat arbete. Tänk bara på alla sjukhus där kvinnor besätter hela vårdavdelningar, från hjärnkirurg till pottömmare. Det är sant, men sjukhusen de jobbar på har byggts av män, tegelsten för tegelsten. Kvinnor är vårdande och livsuppehållande, män är byggare.

Under den patriarkala eran, då det mest var män som styrde i världen, då byggdes det. Man byggde industrialismen, man byggde välfärdssamhället, man byggde järnvägar, man byggde folkhemmet, man byggde fackföreningsrörelsen, i Tyskland byggde man upp en rustningsindustri av aldrig skådat slag, man förstörde Europa men byggde upp det igen.

Under den postmoderna eran, eller ska vi säga feminismen, då vårdas det. ”Det välfärdsindustriella komplexet”, som Patrik Engellau skärskådat i ett otal krönikor, beskriver ett samhälle som tagit steget från byggande till vårdande. Vårdande, hjälpande, stödjande, livsuppehållande, omhändertagande… alla dessa goda kvinnliga egenskaper. Men i sin destruktiva form lika förödande som en atombomb.

Mitt snusförnuft säger mig att Sverige behöver mer av ”byggare” och mindre av ”vårdare”. Bara en sån sak som att bygget av en funktionsduglig regering kan framstå som ett närmast omöjligt projekt, med alla vårdfixerade politiker vid rodret. Tänk om riksdag, regering och statsförvaltning kunde fungera mer som en byggarbetsplats. Grunden först och väggarna sen, alla gör sin del och ingen klagar. Till slut, efter mycket tålamod och hårt arbete skingras röken – och högen med sten har genom ett osannolikt mirakel förvandlats till en katedral.

Kanske beror det på att jag varit byggnadsarbetare i Vendel, men jag blir alltid rörd till tårar när jag ser den här episoden ur Andrej Tarkovskis mästerverk Den yttersta domen. Att man inte förstår språket gör inget, det gör man inte på en svensk byggarbetsplats heller. Senaste gången jag besökte ett bygge pratade ungefär hälften av dom som jobbade polska. Men såvitt jag kunde se fungerade det i alla fall.