Ibland blir jag väldigt trött på att skriva om skola, migration, Trump, klimat och PK-ism och allt det andra som folk brukar skriva om. Då skriver jag i stället om Sokrates eller Jesus, två av mina absoluta favoriter. Eller, som nyligen, kan jag skriva om den franske målaren Jean-Baptiste Debret (även om jag vet att läsekretsen föredrar texter om Sveriges förestående undergång).

Debret tillbragte femton år i Brasilien under 1800-talets första hälft och efterlämnade en skatt av dokumentation av vardagslivet i landet i form av akvareller och i vissa fall skrivna kommentarer till målningarna.

Den här bilden heter Slavmarknaden på Vallongagatan. Debret skriver så här:

Det är på Vallongagatan i Rio de Janeiro som man särskilt hittar slavbutiker som utgör sannskyldiga lager av slavar som nyligen anlänt från Afrikas kust. Ibland tillhör slavarna olika ägare och kan då åtskiljas av färgen på det skynke de klär sig med [de med gula skynken har en ägare och de med mörkare skynken av en annan; PE:s kommentar] eller genom att en hårtofs lämnats på något särskilt ställe när man rakat deras huvuden.

Butikslokalen, som normalt är tyst, luktar av den ricinolja som utsöndras från porerna hos dessa vandrande skelett vars nyfikna, blyga eller sorgsna blickar påminner om vad man kan se hos fångna vilddjur.

Zigenarna (bohemiska handlande i svarta människor) är verkliga nasare av människor och skiljer sig inte alls från sina kollegor hästhandlarna och har därför med sig läkare när de ska köpa slavar för att undersöka varornas tillstånd.

På bilden syns en kund i gula stövlar som kommit in i butiken för att eventuellt göra ett uppköp. Debret skriver att mannen är zigenare vilket bland annat illustreras av butiksinnehavarens i stolen avvisande hållning. På golvet vid stolen står ett vattenkrus och på väggen ovanför hänger en lättillgänglig slavpiska av hästläder.