Ett av de mest framträdande, för vissa kanske också förbryllande inslagen under den rödgröna regeringens onödigt långa regeringsinnehav var hur ofta och klämkäckt statsminister Stefan Löfven valde att stoltsera med att utgöra världens första feministiska regering.

Det kan förvisso tyckas att själva begreppet ”feminism” i sig är föga mer än ännu en innehållslös floskel, som det inte tjänar stort mycket till att bli upprörd över. Om framträdande manliga politiker och kulturpersonlighet upplever behov av att stärka sin status, och sina manliga egon, genom att kalla sig feminister så må det väl vara hänt. Så länge det bara rör sig om floskelmakeri är ingen större skada skedd.

Problemet med regeringen Löfvens feminism ligger i att floskelmakeriet kom att ligga till grund för regeringsmaktens utövande, på sätt som inte bara varit uppenbart skadliga för kvinnors långa och synnerligen rättfärdiga kamp för verklig jämställdhet. Man lyckade också bidra till att öka segregationen i det svenska samhället, genom att se mellan fingrarna med importerade muslimska patriarkala strukturer, och till att allvarligt försvåra uppväxten för små pojkar, genom att hylla och understödja allehanda ovetenskapligt genustrams.

En viktig del av förklaringen till detta kunde pågå så ostört var att den svenska regeringsfeminismen byggdes upp av en rödgrön röra av osmält och motsägelsefullt tankegods, som inte hade minsta förutsättning att ligga till grund för en konsistent och konstruktiv politik för verklig jämställdhet och integration.

Allvaret ligger i att det bakom en glättad fasad av genustrams, av odefinierade nonsensutfall emot ”patriarkala strukturer”, och av annat postmodernt snömos skapades utrymme för politiska aktivister att driva egna försåtliga agendor, vars djupt skadliga konsekvenser inte kunde tas upp till debatt och belysning, långt mindre motverkas.

Med ena handen valde den rödgröna regeringen att bedriva en radikalfeministisk politik som sträckte sig från HBTQ-frågor, inkluderande ett juridiskt tredje kön för icke-binära personer, till kostsam genuscertifiering av bibliotek, könsneutralt pronomen och könsneutral pedagogik, och ambitioner att även små barn i förskolan skall medvetandegöras om att kön blott är en social konstruktion och att man kan ändra denna konstruktion.

Med den andra valde samma feministiska regering samtidigt att öppna ett veritabelt ymnighetshorn för bidragsflöde till allehanda islamistiska organisationer, vars ambitioner står så långt man bara kan tänka sig från omsorg om flickors och kvinnors väl och ve.

Då företrädare för våra politiskt korrekta medier har varit så rörande överens om regeringsfeminismens allena saliggörande verkan är det ingen, eller i bästa fall mycket få, som velat observera och göra sak av de synnerligen uppenbara motsättningar som föreligger mellan radikalfeminism och kvinnoförtryckande islamism. Det är där ingen någonsin behöver riskera att bli motsagd som uppenbara motsättningar kan frodas fritt.

Regeringen Löfvens mycket speciella form av islamistisk feminism kom inte bara att innebära att se mellan fingrarna med företeelser som faktiskt är förbjudna i svensk lag, såsom polygami, barnäktenskap och könsstympning. Man valde också att ge efter inför krav på restriktioner som går emot all etablerad jämställdhetspolitik såsom segregerade simhallar och gymnastiktimmar. Om man noterar alla de flickor som fallit från balkonger till sin död, utan att någon ställts till svars, kan man sannolikt hävda att det även i frågor om hedersmord har funnits stor ovilja att vidta de kraftfulla åtgärder som skulle krävas. Islamofobi hade det fått heta.

Det har förvisso funnits ett antal modiga kvinnor, med egen invandrarbakgrund, som sökt uppmärksamma de faror som ligger i hedersförtryck och segregerade förorter, men de har på klassiskt svenskt vis blivit mobbade, utfrysta och isolerade. Svenska feminister har varit alltför upptagna av att främja sina egna politiska och mediala intressen för att våga eller ens vilja ta strid för förtryckta invandrade kvinnors – teoretiska – rättigheter.

Kanske mest slående av allt är hur snabbt de stolta svenska regeringsfeministerna viker ned sig då de stöter på kraftfullt manligt motstånd.

Vid sitt uppmärksammade officiella besök i Iran valde Sveriges kvinnliga feministiska regeringsföreträdare, ledda av finansminister Magdalena Andersson, att bära huvudsjal. Blotta tanken på att starka kvinnliga politiker som Hilary Clinton, Angela Merkel eller Theresa May ens skulle komma på tanken att på detta vis knäböja inför ayatollor och imamer är fullständigt absurd. Men för svenska regeringsfeminister var det inget problem att ikläda sig ett plagg som utgör en så tydlig symbol för kvinnoförtryck.

När nu den rödgröna regeringens tid vid makten äntligen tycks gå emot sitt slut, i bästa fall för att aldrig återuppstå, blir det angeläget för den regering, eller kanske de regeringar, som tar över makten att också rena Augiasstallet. Om all den skada som orsakats av den islamistiska regeringsfeminismens skall kunna sköljas bort kommer det att krävas en rejäl flod av renande vatten.

Samtidigt är det svårt att tänka sig någon mera angelägen uppgift. Om vi skall kunna uppnå verklig integration och verklig jämställdhet, och om vi skall göra allvar av talet om att det är oacceptabelt att unga kvinnor utsätts för hedersförtryck, då måste den islamistiska feminismens många dolda agendor exponeras och sköljas bort. Och det måste ske med skyndsamhet, innan sjukan vinner alltför stor utbredning.