Serendipitet är den lyckliga turen att hitta intressanta saker som man inte ens visste att man letade efter. Igår hade jag serendipitet. Först hittade jag en två år gammal doktorsavhandling från Uppsala universitet som försöker förklara så kallade klimatförnekare med utgångspunkt inte i klimatvetenskap utan i förnekarnas eget defekta psyke. Sedan läste jag i Svenska Dagbladet om en SIFO-mätning om unga kvinnors partipreferenser.

Doktorsavhandlingen heter Ideological roots of climate change denial: Resistance to change, acceptance of inequality, or both? och framlades av en vid disputationen 37-årig kvinnlig doktorand. Den är i mina ögon helt sensationell. Så här beskrivs avhandlingens tes i en tidning från det statliga forskningsrådet Formas (http://www.extrakt.se/notis/psykologin-bakom-klimatfornekelse/):

Trots att det råder stor enighet inom forskarvärlden att klimatförändringarna är ett allvarligt hot mot livet på jorden finns det fortfarande de som förnekar problemet. Forskare vid Uppsala Universitet har nu undersökt psykologin bakom. Den nya studien visar att de personer som accepterar hierarkiska maktstrukturer också har större benägenhet till klimatförnekelse.

Tidigare forskning visar att det är vanligare bland politiskt konservativa personer att också förneka klimatförändringar. Detta har nu undersökts vidare i mer detalj. Och enligt resultaten så går det att koppla förnekelse av klimatförändringar med bland annat politisk orientering, auktoritära attityder, en kallhamrad personlighet (låg empati och hög dominans), trångsynt personlighet (låg öppenhet för erfarenhet) och en benägenhet att undvika oro. Det man tror kan förklara dessa kopplingar är så kalla social dominansorientering, SDO, som mäter acceptansen för och förespråkandet av hierarkiska och dominanta relationer mellan sociala grupper.

Forskaren har hittat vad hon kallar för en ”konservativ manlig effekt” som alltså med utgångspunkt i ”klimatförnekarnas” psykologi och sociala ställning förklarar deras inställning i frågan om huruvida mänskligheten på ett skadligt sätt påverkar klimatet.

Håll med om att greppet är storslaget! Det handlar alltså inte längre om olika vetenskapliga tolkningar av ett långt ifrån entydigt empiriskt grundmaterial i klimatfrågan utan om att ”förnekare” inte kan se klart eftersom de är psykiskt insufficienta och detta därtill på ett sätt som väcker motvilja och avsky. ”Förnekare” är en sorts gubbslem enligt statligt finansierad forskning vid ett statligt universitet.

Greppet är inte nytt. När Stalins efterträdare råkade ut för dissidenter satte de ofta in dessa avvikare på sinnessjukhus eftersom de så uppenbart hade en skruv lös om de inte uppskattade kommunistpartiets välgärningar för de sovjetiska folken.

Enligt SIFO-undersökningen i Svenska Dagbladet  skulle Sveriges 18- till 29-åriga kvinnor, om de fick bestämma, kunna tillsätta en majoritetsregering bestående av Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Dessa tre partier skulle få 49,5 procent av de unga kvinnornas röster vilket skulle bli mer än hälften om man räknar bort de 3,6 procent som de unga kvinnorna slösar bort på Feministiskt initiativ. Som tidningsartikelns rubrik så träffande formulerar det skulle vi få ett helt annat Sverige om unga kvinnor fick styra.

Om vi bortser från de förolämpande formuleringarna i forskningsrådet Formas recit av doktorsavhandlingen tror jag emellertid inte att den då 37-åriga forskaren är så helt fel ute. Det är skillnad på kvinnor under 30 och män över exempelvis 40 år. ”Konservativa män” skiljer ut sig, men inte för att de skulle vara extra osympatiska utan för att de är extra eftertänksamma och klarsynta. Den stora skillnaden är att de unga kvinnorna alldeles nyligen var små flickor som kanske ville gulla med isbjörnar medan 40-plussarna har årtiondens erfarenheter av livets skola och fått uppleva dess hårda törnar, motigheter, mänsklig falskhet och svikna löften. 40-plussarna har blivit luttrade och därmed bättre skickade att bedöma tillvarons oklarheter och utvärdera de olika bottnar som finns exempelvis i klimatfrågan.

Hur ska man då förstå dessa unga kvinnors engagemang i klimatfrågan? Det är lätt att förstå de etablerade och socialt framskjutna klimataktivisternas motiv. Liksom ”förnekarna” har de visst vetenskapligt fog för sin inställning, men dessutom är deras liv, utkomst och framtidsmöjligheter knutna till att frågan lyfts fram och därigenom överöses med pengar, status och högtidligheter för att inte nämna internationella konferenser dit man reser med jetplan.

Men de unga kvinnorna? De har för det mesta bara de grundaste sakkunskaper och de har inga personliga fördelar av sitt engagemang. De har bara en brinnande tro. Det var motsvarande sorts unga kommunister som Lenin kallade nyttiga idioter.