Sju riksdagspartiers kanonad mot det åttonde har blivit resultatlös. Det proportionerligt likartade medieuppbådet mot samma mål likaså. Sverigedemokraterna blir en av valets stora segrare. Det vågar man konstatera redan nu. Dags alltså för parti- och medietaktisk självrannsakan.

Operation ”Stoppa SD” blev ett fiasko. Väljarna tog uppenbarligen, som de uppfattade saken, den mobbades parti. SD:s ordförande behövde knappast ha varit i farten de senaste valveckorna utan bara lugnt kunnat luta sig tillbaka: opinionen har nämligen länge gått hans väg.

År och månader med ibland dagliga avslöjanden av skandaler i Jimmie Åkessons parti, kandidater som varit nazister och/eller kriminella, ett stort antal interna partistrider, uteslutningar en masse och andra motbjudande interiörer har medierna grävt fram, inte minst de båda kvällstidningarna. Ledarsidornas kritik mot SD har varit kompakt, samtidigt som enskilda, profilerade krönikörer i sina kolumner inte sparat på krutet mot Åkessons parti.

De övriga riksdagspartiernas ledare har haft samma måltavla, kanske i den fåfänga förhoppningen att beskjutningen till slut skulle pressa tillbaka SD i opinionen.

Med visst undantag av Liberalernas Jan Björklund har det andra ytterkantspartiet, Västerpartiet, fått simma i lugna vatten, trots att dess och ordförandens, Jonas Sjöstedt, förflutna sannerligen lämnar mycket övrigt att önska. Sjöstedt själv har under hela valrörelsen berömt sig över hur mycket han har kunnat påverka regeringen, samtidigt som han framställt sig som en effektiv vakthund mot just SD, som skall hållas utanför varje liten möjlighet att påverka de politiska besluten. Vän av demokratisk ordning frågar sig kanske varför Vänsterpartiet med i dag –före valet – mindre än hälften så många röster som SD:s skall vara självskrivet i beslutssfären, medan sistnämnda partis väljare alla skall stå kvar i kylan. Det är alltså många som på måndag troligen får anledning att rannsaka sig själva och parti- och medietaktiken.

Låt det dock först starkt betonas att alla avslöjanden om SD:s inre liv varit både nödvändiga och välkomna. Ett parti med nazistiska rötter skall givetvis granskas hårt och konsekvent. Det borde förstås också gälla ett parti som har sin dokumenterade bakgrund i kommunismen och som har ett partiprogram där den enskilda äganderätten sitter mer än trångt och där kommunismens ideal faktiskt är levande. I programmet prisas exempelvis det utomordentligt goda samarbetet med ungdomsförbundet, Ung Vänster, vilket i sitt program inte hymlar med att ett kommunistiskt samhälle eftersträvas. Jodå, så står det, Jonas Sjöstedt!

Det är uppenbart att såväl de borgerliga partierna som Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte tillräckligt varit medvetna om väljarnas bristande förtroende för dem, att de inte förrän alltför sent känt stämningarna i folkopinionen. Deras försök att konsekvent vända ryggen till varje samtal med SD i tron att detta ska gynna dem själva har slagit slint. Den principiellt viktiga demokratiska frågan om hur länge man kan hålla tjugo eller tjugofem procent av väljarna utanför varje form av inflytande aktualiseras förstås också i takt med SD:s framgångar.

Alla utanför SD kan naturligtvis känna oro och obehag inför partiets frammarsch i opinionen. Men det gäller samtidigt att vara se de politiska realiteterna i en demokrati, när många väljare genom sitt val markerar att något är fel i samhället.

Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör i Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar, nu samhällspublicist.