Nyligen skrev jag att jag fruktar att vi gör oss själva en otjänst om vi försöker förstå vår tids svenska samhälle med begrepp och termer som utvecklats för att tolka tidigare samhällsordningar, exempelvis ”höger” och ”vänster” eller ”socialism” och ”kapitalism”. Jag tror att vår ordning, där ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex står i motsatsställning till en nettoskattebetalande medelklass är sui generis, en helt egen art. Jag letade efter jämförbara ordningar och kunde inte hitta på något bättre än det karolinska enväldet.

Men ibland är man blind för vad man har framför ögonen, i detta fall Brasilien, som jag just besökt. Jag tror att Brasilien representerar Sveriges framtid och då inte bara, eller ens i huvudsak, för att landet ligger några årtionden före oss i utvecklingen av kriminella utanförskapsområden. Den stora likheten är att Brasilien har ett politikervälde som är fullt lika självsäkert som vårt och som dessutom är fullt lika oförmöget att lösa sitt lands problem som våra politiska ledare. Den stora skillnaden är att de brasilianska politikerna inte ens låtsas att de har några ädlare ambitioner än att gynna sig själva och deras motsvarighet till det välfärdsindustriella komplexet som är landets övergödda offentliga apparat. Brasilien är som Sverige minus vårt vidlyftiga bidragssystem och minus våra pretentioner på att vara en humanitär stormakt. Jag förklarade för en taxichaufför i Rio de Janeiro att när våra politiker beskattar medelklassen så är det för att det ska räcka både till dem själv och deras apparat och till en växande grupp välfärdsklienter. ”Jag förstår”, svarade han. ”Våra politiker nöjer sig med att det ska räcka till deras egna och de offentliganställdas behov.”

Därför är det helt logiskt att det i brasiliansk självförståelse ingår att indela statsutgifterna i två typer, nämligen ”obligatoriska” utgifter och ”diskretionära” utgifter. Obligatoriska betyder löner och ersättningar till politiker och tjänstemän medan diskretionära är benämningen på sådana utgifter som avser vägar, försvar, energiförsörjning och annan infrastruktur och de obetydliga bidrag som finns.

På något vis lyckas de offentliganställda, särskilt den elit som bemannar rättssystemet – Brasilien har alltid styrts av jurister -, alltid höja sina löner över den maxgräns som enligt lag utgörs av inflationen.

Det finns ett särskilt pensionssystem för de offentliganställda. Systemet borde vara i balans så att inbetalningarna var lika med utbetalningarna. Men så är det inte. Brasilien måste låna till de offentliganställdas pensioner. Underskottet växer hela tiden och beräknas i år motsvara ungefär fem procent av landets BNP (uppgifter från O Globo den 16 augusti). Att få ordning på detta är landets erkänt mest besvärande enskilda problem. I flera år har politiken misslyckats med att lösa det vilket är lätt att förstå med tanke på att det handlar om beslutsfattarnas och de offentliganställdas egna intäkter.

När makthavare misslyckas med att lösa ett lands problem beror det i allmänhet på att de själva är problemet. Så var det med l´ancien régime i Frankrike. Så är det även i Brasilien och Sverige även om problemet ännu framträder tydligare i Brasilien än i Sverige.