Den här artikeln handlar egentligen om att politiker ljuger och om att även den ilsknaste journalist måste göra sina hemläxor för att kunna slå in poänger. Men låt mig börja med lite fakta.

Teveprogrammet Uppdrag Granskning har nyligen ”kartlagt alla som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt de senaste fem åren”. Av dessa dömda visade sig 58 procent vara födda utomlands.

Statistiken kring sexualbrott är synnerligen grannlaga materia, inte bara för att den är politiskt laddad utan också för att själva materialet är lösligt. Man vet inte riktigt vad talar om vilket ger stora möjligheter för mer eller mindre vinklade tolkningar. Utgår man från Brås misstankeregister eller lagföringsregister? Det finns ett tjugotal brottsrubriceringar kring sexualbrott, till exempel våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt, försökt till grov våldtäkt och så vidare. Precis vad UG hade mätt vet jag inte.

På liknande vis är det inte självklart vilka dömda brottslingar som ska räknas med. UG valde tydligen utlandsfödda. Vad med andra generationen? I de uppmärksammade Brå-studierna från 1996 och 2005 laborerade man såväl med ”invandrare” som med ”invandrares barn”, det vill säga Sverigefödda personer med en eller två invandrade föräldrar. (Under tiden, år 2003, ändrades definitionen så att den som hade en svensk förälder förvandlades från person med ”utländsk bakgrund” till ”svensk”). Ska man bara räkna folk från Mellanöstern och Afrika eller ska man räkna alla migranter från icke-europeiska länder?

Hela materien är således oundvikligen diffus även utan försök till vilseledanden. En betraktare får vara tacksam om han kan identifiera allmänna tendenser vilket han verkar kunna göra. UG anger alltså 58 procent utlandsfödda för våldtäkt och försök till våldtäkt. För rubriceringarna ”överfallsvåldtäkt” och ”gruppvåldtäkt” – således andra underavdelningar inom gruppen sexualbrott – anger UG siffrorna 85 respektive 75 procent (cirka 19 minuter in i programmet). Privatforskaren Joakim Jonasson, vars studie jag inte särskilt granskat, kom för något år sedan fram till att ”män med utomeuropeisk härkomst” stod för 84 procent av de ”grova våldtäkterna”.

Men nu till saken som är politikernas försök att snacka bort statistiken. Det finns två huvudspår i tolkningen av den här sortens siffror. Det första huvudspåret är att migranternas överrepresentation beror på något i deras kultur. Det andra huvudspåret är att det inte finns någon överrepresentation eftersom migranterna ligger på samma nivå som infödda svenskar som lever i samma sociala förhållanden vilket betyder samma grad av fattigdom, okunskap och utanförskap. Enligt detta huvudspår kan allt alltså förklaras med ”sociala faktorer”. (Vad jag tycker om den förklaringen kan du läsa här.)

Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson har flera gånger tidigare viftat bort statistiken med hänvisning till sociala faktorer. I UG-programmet fick han tillfälle att med emfas göra det igen (vid ungefär 51 minuter). När ministern blir tillfrågad hur han kan veta att socioekonomiska faktorer har avgörande betydelse svarar han:

Jag ser ju på alla de studier som har gjorts när det gäller invandrares brottslighet. Om man rensar för sociala faktorer – nu talar vi om den generella brottsligheten – så försvinner överrepresentationen nästan helt.

Det är inte sant. Av Brå-studien från 2005  som Morgan Johansson hela tiden pratar om och måste kunna nästan utantill, framgår i tabell 12 att utrikes föddas överrepresentativitet avseende samtliga brott utan korrigering för sociala faktorer ligger på 2,5 (där svenskfödda av svenska föräldrar har värdet 1,0). Efter korrigering för kön, ålder, utbildning och förvärvsinkomst, enligt bilaga 4, tabell 5, ligger överrepresentationen på 2,1. Utlandsfödda är alltså mer än dubbelt så brottsliga som svenskar även efter korrigering. Detta förnekas gång på gång av ministern. Om reportern hade läst på det statistiska basmaterialet i frågan så hade han kunnat avslöja ministern i sändning. Brå hade gjort sitt jobb.

Sedan blir det mycket förvirrat ty reportern tycks tro att det inte gjorts några specifika studier om utlandsföddas överrepresentativitet när det gäller sexualbrott. Morgan Johansson rättar honom och hävdar, vilket är sant, att Brå gjort sådana specifika undersökningar, bland annat i studien från 2005. Här hade reportern kunnat få ytterligare en femetta, om han gjort sin hemläxa, genom att påpeka att tabell 12 anger att överrepresentativiteten för utrikes födda när det gäller sexualbrott – utan korrigering för sociala faktorer – ligger på 3,1 (mot 1,0 för svenskfödda med svenska föräldrar) och på hela 5,0 när det gäller de specifika sexualbrotten våldtäkt och försök till våldtäkt. (Man anar hiskliga siffror för överfallsvåldtäkt och gruppvåldtäkt.)

Cirka 22 minuter in i programmet ljuger även arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson och tvingas ta sina felaktiga uppgifter tillbaka.

Programmet slutade i någon sorts allmänt svenskt konsensus om att det behövs mer forskning för att fastställa om den vetenskapligt korrekta förklaringen till de utrikesföddas överrepresentation beror på huvudspår ett eller huvudspår två eller på något annat. Jag tror inte man kommer att hitta ett vetenskapligt säkert svar hur mycket man än forskar. Det är lite som att forska om vilket politiskt parti som har det vetenskapligt sannaste programmet. Här handlar det om omdöme snarare än vetenskaplig korrekthet. Mitt omdöme säger att det där med kultur måste vara en överlägsen förklaringsfaktor. Det faktum att två ministrar väljer att ljuga för att förneka den saken stärker min övertygelse.