Förr brukade jag gå omkring på stan under första maj. På Kungstorget dundrade Frank Baude mot kapitalismen. I Bältesspännarparken talade Nisse Lätt om spanska inbördeskriget, som om det hade inträffat i förgår. Sossarna på Götaplatsen var lite tråkigare men gjorde så gott de kunde. VPK hade det roligaste och färggladaste tåget men deras förstamajtal brukade vara rena bottennappen, med ett evigt ältande av barnomsorgen. På det hela taget var första maj ändå en rätt trevlig tillställning, folk vågade vara lite offentliga vilket känns uppfriskande i ett land där integritet är en dygd nästan alla dagar på året.

Ett år hade Vänsterpartiet osedvanligt många flaggor i tåget, det var flaggor från Nicaragua, ANC, Kurdistan, Iran med flera. Jag minns att jag fick associationer till julgranen i mitt barndomshem, som hade girlanger med flaggor från hela världen och tre lite större svenska dito i toppen. Med den skillnaden att en svensk flagga i sammanhanget hade känts fullständigt otänkbar. En aldrig så liten blågul fana hade förmodligen plockats bort av demonstrationsledningen, med motiveringen att nationalistiska symboler inte hörde hemma i ett V-tåg. Ville man stödja den antiimperialistiska kampen var man välkommen att demonstrera under Nicaraguas eller Kurdistans flaggor istället.

Nu bryr jag mig inte särskilt mycket om svenska flaggor, men ingen annan flagga symboliserar mitt land och mitt folk bättre. Och det är just det som är problemet. Plötsligt insåg jag att ”jag är fienden”. Kanske inte i personlig bemärkelse men symboliskt. Det här var före PK-ismens genombrott, så man pratade inte så mycket om hudfärg och såna saker men tanken på arvsynden var aldrig långt borta. Jag tror det var sista gången jag ”firade” första maj.

Prideparaden hade jag i alla fall kvar. Jag har alltid gillat att se unga män med bar överkropp dansa på gatorna bland ballonger. Också en typ av offentlighet man sällan ser i Sverige, men som finns i rikt mått i till exempel Indien och Brasilien.

Senaste Prideparaden märkte jag dock att organisationen blivit lite striktare. Paraden var indelad i sektioner där alla riksdagspartier (utom SD) var representerade. I andra delar av tåget syntes fackförbund, bibliotek, kulturinstitutioner med flera yrkesgrupper. Plakat och banderoller talade om öppenhet, tolerans, medmänsklighet och kärlek. Andelen medelålders kvinnor var påfallande stort och det fanns många barn i tåget som vinkade med regnbågsvimplar. Unga män med bar överkropp som dansade bland ballonger förekom, men utgjorde en klar minoritet.

Ändå tänkte jag faktiskt kolla in Prideparaden i år igen, men så läste jag i tidningen att jag inte var välkommen.

Jag innehar nämligen en blygsam funktion inom partiet Medborgerlig Samling och enligt Prideledningen är organisationen inte välkommen på Pride. Visserligen är MED det enda parti som har en öppet homosexuell partiordförande och deras mest namnkunnige medlem Alexander Bard var invigningstalare under Pride 2013, men tydligen är det något i värdegrunden som skaver.

När Pride inrättades för tjugo år sen var det en manifestation för homosexuella (och bisexuella). Man utmanade majoritetssamhällets fördomar genom att öppet paradera på gator och torg. Att delta i paraden krävde ett visst mod, men samtidigt utgjorde den ett bevis för att demokratin fungerade och att alla kunde göra sin röst hörd.

Sedan dess har mycket hänt. Numera är det nästan kontroversiellt att ”inte” delta, i varje fall om man är ett parti eller en organisation. Pride har blivit en parad för alla; homosexuella, bisexuella, heterosexuella, transpersoner, asexuella, queer, moderater, poliser, kommunister, feminister, kristna, anarkister etc. Det enda som krävs är att man samlas under regnbågsflaggan. Även öppet våldsamma grupperingar som ”det rosa-svarta blocket” har tillåtits delta, så toleransen är dokumenterat hög, men samtidigt kan man fråga sig vad man demonstrerar emot.

Prideledningen försäkrar att man inte ägnar sig åt partipolitik, men trots det är alla etablerade partier välkomna utom SD och MED (som tillsammans torde utgöra 20-30 procent av befolkningen). Det påminner ganska mycket om situationen för några decennier sen, då socialistiska blocket dominerade svensk politik och man gick ut på gatorna under första maj för att demonstrera mot borgarna.

De röda fanorna har ersatts av regnbågsflaggor. För några år sen handlade det kanske om sexuella minoriteters rättigheter, men nu står den politiska makten i fokus. Pride har blivit PK-ismens första maj.

Årets första maj i Göteborg var för övrigt en av de glesaste någonsin. Socialdemokraternas tåg samlade inte mer än 1 100 deltagare, föga mer än syndikalisterna. För Vänsterpartiet gick det något bättre med 3 900 deltagare, men det ska jämföras med de 16 000 som gick i Regnbågsparaden 2017. I år väntas deltagandet bli långt större.

Och med bara några veckor kvar till valet är det naturligtvis en plattform som kommer att utnyttjas maximalt.