Ända sedan britterna i en folkomröstning för drygt två år sedan valde att begära utträde ur EU så har mardrömsprognoserna stått som spön i backen, inte minst i svensk press. Detta är inte i sig självt förvånande, dels eftersom Storbritannien gjort ett antal misstag under Brexit-processen och dels eftersom EU har en stark propaganda-apparat. Vad som däremot är något förvånande är hur många svenska EU-vänner som inte bara tror utan verkar hoppas att Storbritanniens utträde kommer att bli en katastrof, för att lära de uppstudsiga självständighetstörstande britterna en läxa.

Notera att nästan alla svenska EU-vänner inför varje Europaparlamentsval talar sig varma för att begränsa EU:s makt och göra EU ”smalare och vassare”. Visserligen är de inte emot EU, men med undantag för Liberalerna så är alla andra partier åtminstone på pappret inte EU-federalister.

EU-vännerna brukar också hävda att EU visst är demokratiskt, just för att länder kan välja att gå ur. Alltså: visserligen tas beslut genom odemokratiska processer i Bryssel, men det är ju helt valfritt att vara med och genom att inte rösta för att gå ur så ger väljarna sitt medgivande till vad Bryssel gör.

Men tänk nu om Brexit misslyckas fatalt och Storbritannien, som i mardrömsprognoserna, halkar ner i en svår lågkonjunktur, med lastbilar och fartyg med varor som varken kan ta sig in eller ut i Europa eftersom inget regelverk längre finns, och som grädde på moset får man en uppblossad konflikt i Nordirland… kan man då verkligen säga att EU-medlemskapet är frivilligt?

Om inte ens världens femte största ekonomi kan gå ur EU, vem kan det då? Om Storbritannien råkar ut för sådana katastrofala följder av att försöka lämna EU, hur mycket större skulle de då inte bli för ett litet land? Om Brexit misslyckas, så bekräftar det att alla länder som är med i EU saknar alternativet att kliva av skeppet eftersom de då skulle drunkna.

Detta skulle också fullkomligt radera mindre länders, som Sverige, inflytande i unionen. Tänk er följande diskussion mellan Sveriges regering och Bryssel: ”Vi vill inte att ni ska ta ifrån oss makten över X”, ”Nähä”, svarar EU-topparna, ”Då är det väl bara att ni går ur då om ni nu hellre skulle vara som britterna”, ”Eh, ja, alltså vid närmare eftertanke så är X inte så viktigt ändå, ni får sköta det…”. Så skulle diskussion efter diskussion sluta tills hela vår nationalstat upplösts.

Om Brexit slutar i katastrof, så kommer det vare sig vi eller något annat land längre trovärdigt kunna hota att gå ur och EU kommer veta detta. Detta skulle också innebära att EU inte längre ens med den mest generösa definitionen kommer att vara demokratiskt, eftersom folket i länderna inte längre i praktiken kan välja att lämna EU om man är missnöjd. Europas folk blir alltså fastlåsta i en totalitär, anti-demokratisk superstat.

Detta innebär också slutet för alla försöka att göra EU ”smalare och vassare”, som svenska partier ständigt tjatar om att det borde bli. Att stoppa EU:s väg mot att bli en superstat kommer sannolikt oavsett att bli svårare efter Brexit eftersom Storbritannien varit den överlägset största bromsklossen som konsekvent röstat emot förslag att ge EU mer makt. Om Storbritannien inte bara är borta utan dessutom blir ett ”varnande exempel” på vad som händer om man kaxar sig mot Bryssel, så kommer det bli omöjligt att stoppa utvecklingen mot en superstat. Om Brexit däremot lyckas, så kommer detta bli en tankeställare för EU och kanske kommer man då känna sig tvingade att lämna ifrån sig makt bara för att inte fler länder ska lämna. Ett stort ”kanske” såklart då jag misstänker att de flesta EU-toppar föredrar en superstat med något färre medlemmar än en demokratisk, decentraliserad union med fler medlemmar – men lyckas Brexit så finns i alla fall en chans!

Om det är så att svenska politiker och opinionsbildare verkligen inte vill se en europeisk superstat, så borde de alltså hoppas på det allra bästa för Storbritannien och pressa EU att visa samarbetsvilja (vilket EU så här långt inte visat). Den tråkiga sanningen är tyvärr att de flesta inte alls har något emot en superstat, vilket deras skadeglädje över Storbritanniens Brexit-bekymmer alltför tydligt avslöjar.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook.