Nästan så fort den första lågan slog upp i en svensk skog för några veckor sedan så började partierna göra politik av katastrofen. Man må tycka att detta är osmakligt, men det är hursomhelst förståeligt när valdagen inte ens är två månader borta. Jag tvekar personligen på att ens ett terroristattentat skulle undgå politisering om det skedde imorgon. Här följer några av mina observationer och prognoser kring torkan och skogsbränderna:

Bränderna kan mycket väl rädda Miljöpartiet kvar i Riksdagen

Jag förstår att detta låter ologiskt; MP är ju Riksdagens kanske främsta nedrustningsentusiaster och en stor anledning till att vi inte har resurserna som krävs för att släcka bränderna själva. Samtidigt så är skogsbränderna till stor del ett resultat av torkan, som enkelt kan kopplas till den globala uppvärmningen. Jag säger inte att det är rätt att göra den kopplingen, men många väljare kommer definitivt att göra den. Sommaren 2018 kan mycket väl bli för Miljöpartiet vad hösten 2015 var för Sverigedemokraterna: En katastrofperiod som får väljarna att vakna och (tro sig) förstå att partiet haft rätt hela tiden.

Miljöpartiet har ju dessutom i denna valkampanj gått ”back to basics” och kampanjade redan innan bränderna nästan uteslutande på miljötemat och hur vi måste förändra vårt samhälle nu. Detta budskap kommer vara mycket mera lättsålt efter denna sommar. För en månad sen hade jag gett Miljöpartiet 40 procents chans att hänga kvar. Nu tror jag att chansen är närmare 80 procent.

Skogsbränderna och torkan visar på ett EU-vänligt Stockholmssyndrom

Det är inte bara Miljöpartisterna som verkar känna en viss skadeglädje över skogsbränderna: Även EU-vännerna får här tillfälle att bevisa att deras råbarkade älskling minsann duger åt något! ”Ibland är EU inte så dumt att ha” har vi fått höra upprepade gånger senaste veckan sedan ett antal europeiska länder gick med på att hjälpa oss bekämpa bränderna.

Det finns ett antal problem med detta: Dels är det individuella länder som hjälper oss, inte EU som organisation. Vidare så gör de det inte gratis. EU-entusiasterna säger också mer eller mindre mellan raderna att vi inte behöver något ansenligt brand- och civilförsvar, eftersom våra europeiska bästisar ställer upp för oss. Men tänk om hela Europa haft samma problem med skogsbränder? Eller om vi varit mitt i en global lågkonjunktur? Hade vi kunnat räkna med Europas hjälp då? Sverige är visserligen berömt för att prioritera utlänningar även när vi inte har råd att ta hand om våra egna, men alla europeiska länder är inte så dumsnälla! Vi hade kort sagt rejäl tur att bränderna kom när det var högkonjunktur och att de mestadels varit isolerade till Sverige (vad det sen beror på lär vi få anledning att återkomma till).

EU-vännerna har även poängterat hur snälla EU varit som hjälpt våra stackars bönder nu när torkan håller på att ge hela vår jordbrukssektor en dödsstöt. Detta är om möjligt ännu märkligare än att berömma EU för ”arbetet” med skogsbränderna: Sveriges EU-vänliga etablissemang verkar ha drabbats av Stockholmssyndrom! För er som inte vet så innebär Stockholmssyndrom att ett kidnappningsoffer börjar sympatisera med kidnapparen: Offret säger ofta saker som ”Men han ger mig ju mat varje dag”, ”Han köpte nya kläder åt mig” och så vidare, och glömmer bort att kidnapparen är själva orsaken till att offret inte kan göra allt det själv!

EU har mycket riktigt gett med sig och efter många om och men tillåtit vissa nödåtgärder för att hjälpa svenska bönder. Men hela anledningen till att vi själva inte kunnat ge våra bönder nödhjälp är ju att vi är med i EU! Jordbrukspolitiken är ett av få områden där EU har i princip monopol och länderna saknar eget handelsutrymme. Vi har till exempel inte rätt att stoppa import av utländskt kött trots att vårt eget kött ligger på lager efter massiv nödslakt, och inte heller har vi rätt att på egen hand ge finansiell nödhjälp till bönderna (dock så har vi enligt EU:s regler rätt att ge nödhjälp åt våra banker om de skulle få problem – vilket säger en hel del om hur EU prioriterar!).

Sverige är för övrigt en nettobidragsgivare till EU, vilket innebär att vi betalar mer till EU än vi får tillbaks i bidrag. Faktum är att vi betalar mer än något annat land netto per person till EU.

Socialdemokraterna är de stora förlorare

Många har påpekat att Alliansen var de som på allvar slaktade försvaret under sin regeringstid. Regeringen Löfven har visserligen inte gjort saker och ting mycket bättre, men det är svårt att hävda att de gjort ett sämre jobb än Reinfeldt gjorde på det här området. Det var dock Socialdemokraterna, inte Reinfeldt, som satte Dan Eliasson till att styra MSB. Det är inte bara det att Eliasson är en vandrande fallstudie i katastrofalt management; det är också att han är så otroligt stolt och arrogant att han vägrar erkänna när saker och ting gått käpprätt åt skogen.

Hade Eliassons intelligens övergått hans arrogans så hade han av ren självbevarelsedrift sagt att ”Jo, vi har haft dålig beredskap, men jag började på det här jobbet för inte så länge sen och hade ingen chans att fixa det i tid” (vilket stämmer till viss del). Istället hävdar han tjurigt att Sverige minsann haft hög beredskap!

På 1970-talet så symboliserade fackpampen bilden av en Socialdemokrati som tappat greppet både om sina värderingar och folket. Idag är Dan Eliasson en av många myndighetspampar som symboliserar samma sak. Socialdemokraterna har i flera generationer levt på bilden som det regeringsdugliga partiet. När regeringen inte ens förmår skydda folket från ett problem som ju i grund och botten löses med vanligt vatten, så kommer många medborgare att dra slutsatsen att regeringen inte längre är regeringsduglig! Därför blir Socialdemokraterna förlorarna, och jag tror nu på allvar på ett valresultat på högst 24 procent för det forna arbetarpartiet. Om jag får rätt i att MP hänger sig kvar så blir det visserligen på pappret lättare att snickra ihop någon sorts mittenkoalition, men ärligt talat tror jag många sossar föredrar en mandatperiod i opposition hellre än en i regering med miljöhaveristerna!

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi. Han har sedan tidigare en Master’s degree i beteendeekonomi från University of Nottingham, ett av världens tre främsta universitet inom området. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ gärna John på Facebook.