Under de senaste årtiondena har ett politikerförakt vuxit fram i Sverige. Det har varit ett nytt inslag i den svenska kulturen.

Tidigare fanns ingen motsvarighet. Sedan 1930-talet hade socialdemokraterna ett starkt grepp om Sveriges politik. Socialdemokraternas motståndare – ”borgarna” – gillade inte vad socialdemokraterna hittade på och försökte artikulera alternativ. Båda sidorna hade sina anhängare som trodde på sina respektive förtroendevalda representanter. Borgerligt sinnade väljare trodde på sina borgerliga politiker och de socialdemokratiskt sinnade litade på sina representanter. Därför fanns inget utrymme för ett allmänt politikerförakt. Väljarna kanske ogillade sina motståndares förtroendevalda men eftersom de litade på sina egna gick det inte att ta avstånd från politikerna som kollektiv. Politikerna var ingen egen väldefinierad och sammanhållen grupp utan bara representanter för olika samhällsintressen.

Sedan hände något mycket märkvärdigt. Precis när det hände vet man inte. Men gradvis upplevde samtiden att politikerna konstituerat sig som ett eget intresse med starkare bindningar mellan sig än var och en hade med sina väljare. En socialdemokratisk politiker kunde således ha mer gemensamt med en moderat politiker än någondera av dessa hade gemensamt med de väljare som de förväntades representera.

Därmed hade hela spelet förändrats. Själva begreppet demokrati fick en ny innebörd. Det betydde inte längre att folket styrde utan att politikerna styrde. Jag medger att systemet inte var helt korrumperat eftersom det fortfarande var helt lagligt och möjligt att starta nya, konkurrerande partier men det skedde inte förrän senare. Det berodde antagligen på att livet lunkade på som vanligt för de flesta väljare. De orkade inte besvära sig utan nöjde sig med att gnälla och i ökande utsträckning förakta. Själv myntade jag begreppet ”politikerväldet” i en bok från 1986 vilket var ett tidstecken vars betydelse jag själv då inte riktigt förstod.

Vi hade alltså förflyttat oss från ett stadium där den politiska överheten var helt legitim till ett stadium där vi ifrågasatte, lite försiktigt, överhetens legitimitet men inte brydde oss så särskilt eftersom livet fungerade. Vi var övertygade om att Sverige skulle fortsätta att fungera som det alltid – i varje fall i vår livstid – hade gjort. Så kan ett samhälle fungera. En idiotisk överhet, till exempel en vansinnig kung, kan tolereras så länge den inte lägger sig i för mycket utan tillåter vanliga människor att organisera sina liv på egen hand.

Och, måste jag tillägga, så länge överheten skötte det minimum som medborgarna räknade med att den skulle sköta, till exempel hålla ordning, hantera vatten och avlopp och annan infrastruktur och se till att – för att närma oss det akuta ämnet – brandförsvaret fungerade.

Under de senaste två decennierna har det emellertid blivit alltmer plågsamt uppenbart för medborgarna att överheten har svårt att klara de basfunktioner som gör att vi kan tåla deras styre även om vi föraktar dess representanter. Överhetens dåliga handlag anades generellt men blev särskilt tydligt i samband med vissa bemärkta händelser. Att skolan sköttes illa anade folk hela tiden men så kom den klantiga hanteringen av Estoniakatastrofen, det minst lika klantiga hanterandet av tsunamikrisen och debaclet i samband med skogsbranden i Västmanland år 2014. Vid varje tillfälle, oberoende av vilka partier som varit ansvariga, har politikerväldet lovat bättring och låtsats utreda och åtgärda, men i praktiken har inget visat sig fungera. I stället har ”utmaningarna” förblivit ”utmaningar”. (Hanteringen av migrationen orkar jag inte ens beröra. Där har politikerväldet lyckats inbilla medborgarna att det sedan år 2015 vidtagit effektiva åtgärder. Detta är enligt min uppfattning ett falsarium, men det är en annan historia.)

Till slut förlorar medborgarna sitt milda överseende med politikerväldet och blir vreda. Därmed är vi inne i ett tredje stadium. Medborgarna tål inte längre denna misskötsel som vi tidigare tolererade eftersom vi inte trodde något obehag skulle beröra oss själva.

Oron kommer närmare. Skogsbränderna är på allvar. Nu är det inte längre små grupper, till exempel svenskar i utanförskapsområden, som drabbas av konsekvenserna av politikerväldets förvirrade och ogenomtänkta – eller egennyttiga, men det är överkurs – beslut. Nu utsätts alltfler och alltfler inser plötsligt att detta vanstyre är samhällsfarligt. När och var kommer nästa kris som politikerväldet inte kan hantera? Man kan inte lagligt döda djur som hotas av svält? Maten tar slut på ICA? Elen slutar fungera?

Den stora frågan är vad medborgarna ska göra. Att politikerväldet i bemärkelsen sjuklöverpartierna förverkat sitt förtroende känns uppenbart. Kan sverigedemokraterna erbjuda en trovärdig lösning? Det vet jag inte. Det stora problemet är att den enorma potentiella kraft som utgörs av landets rimligt skötsamma och ansvarsfulla medelklass saknar representation i partier, media, politik och över huvud taget i det offentliga samtalet. Det är den medelklassen – ”verklighetens folk” – som varje dag går till jobbet och gör sin insats som gör att Sverige över huvud taget fungerar. Den medelklass som representerar lösningen på Sveriges problem har ingen röst, inget inflytande, ingen makt. Det är vårt eget fel.