Varför gör folk onda saker?

Patrik Engellau

Att människan är kapabel att göra onda saker är det ingen tvekan om. På internet kan man se Islamiska Staten med makaber stolthet skära strupen av rader av orangeklädda fångar. Under Pol Pot mördades miljontals kambodjaner, närmare bestämt 1,7 miljoner stycken påstås det.

Det finns också ondska i det lilla formatet om man med ondska avser drivkraften bakom handlingar varmed människan tillfogar sin nästa lidande. Ett inbrott, ett rån, till och med en fejkad sjukskrivning måste nog räknas dit om man ska ta saken på allvar. Varför gör folk sådant?

Den vanligaste förklaringen är nog att förövarna är onda människor. Det finns en hel underhållningsindustri med epicentrum i Hollywood som pumpar ut tesen att de tyska nazisterna var onda och att, i förlängningen, alla tyskar var onda. Mer än sjuttio år efter Hitlers död håller tyskarna fortfarande på med att sona sin skuld. Många hävdar att det är tyskarnas skam för nazismens överträdelser som förklarar deras öppenhet för massinvandring. (Om hur den svenska öppenheten, som är proportionellt större än den tyska, psykologiskt ska förklaras har vi ingen riktig debatt.)

När det gäller mördare och våldtäktsmän i Sverige tillämpas emellertid inte detta tänkande. Onda handlingar i Sverige anses inte bero på ondska utan på exempelvis trångboddhet, relativ fattigdom och andra sociala förhållanden. Att Stalin och hans medhjälpare var onda människor har vi ingen svårighet att acceptera, men att folk som gör motsvarande i Sverige idag skulle motiveras av ondska finns inte ens som tänkbar föreställning.

Gärna för mig. Jag har ännu svårare att tro på Djävulen än på Gud. Det vore dumdristigt att förneka existensen av mänsklig ondska, men när man ska förklara otjänligt beteende fungerar det oftast bättre med att peka på alldagligare saker än rå ondska, framför allt eget intresse i kombination med sviktande eller obefintlig medkänsla med offret.

Adolf Eichmann var en vanlig tysk med arbete inom den nazistiska statsförvaltningen som SS-officer med uppgift exempelvis att sköta logistiken kring transporten av judar till olika koncentrations- och förintelseläger. Han hängdes år 1962 efter en rättegång i Israel. Vid rättegången visade det sig att han var en tråkig men ambitiös tjänsteman som bara gjorde sitt jobb med att administrera förintelsepolitiken och inte tänkte på så mycket annat än sina plikter. Han hade varken vargtänder eller bockfot. Han var bara normal. Han hade en uppgift som han inte tänkte slarva med. Hannah Arendt myntade begreppet Den banala ondskan i en bok om denna person.

Så tror jag att det är med de flesta onda gärningar. Förövaren har något banalt egenintresse och besvärar sig inte med att fundera över andras eventuella besvär och lidanden. Rånaren som knivskär ett offer behöver inte vara särskild ond, det räcker med att han vill ha offrets plånbok och guldklocka.

Underligt nog tror jag motsvarande gäller för påstått goda gärningar som bedrivs i offentlig regi. Gärningarna görs inte för att de ansvariga tjänstemännen är goda människor utan för att de har ett jobb att sköta så att de får lön. För ett år sedan presenterade Ann Heberlein sin bok Den banala godheten. Den handlar om hur plikttrogna och godhjärtade svenska tjänstemän i stat och kommun orsakat en nationell katastrof genom att iscensätta en invandringspolitik som landet inte klarar av. Självklart blev samtiden chockerad och kränkt över att Heberlein på detta sätt jämställde den svenska välfärdsstaten med Hitlerväldet.

Om man emellertid ska dra parallellen ännu grymmare så är det väl att folk i båda fallen gör sitt jobb och lyder sina instruktioner utan att känna någon särskild sorts ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. Eichmann var inte ond på det sättet vi föreställer oss ondska; han var bara banal. På samma sätt är de tjänstemän som administrerar svensk migrationspolitik inte goda på det sättet vi föreställer oss godhet utan för det mesta bara byråkratiska och fantasilöst korrekta. Byråkrater drivs varken av ondska eller godhet utan av att de vill ha lön, helst högre lön.

Jag tror varken på demoniseringar eller på helgonförklaringar. Däremot tror jag på en otvivelaktig och därför klargörande sak som Stig Fölhammar nyligen påpekade i ett inlägg, nämligen (med mina lätt omskrivande ord) att när en grupp människor vill ge en annan grupp människor någon sorts särbehandling så bestämmer de sig att för att den andra gruppens människor har medfödda egenskaper som motiverar särbehandlingen. För att ta Stigs huvudexempel bestämde sig de vita i Sydafrika för att de var utvalda av Gud medan de svarta var av Gud förutbestämda till förtappelse. Därför var det rätt med särbehandling – apartheid – i jordelivet.

Samma sak med Islamiska Staten när den ska skära halsen av vissa människor. De argumenterar att offren är orena och redan dömda av Gud till fördömelse så att det inte är fel att ta dem av daga. Ungefär samma med nazisterna och judarna.

Det är inte så stor skillnad med den svenska behandlingen av en människogrupp som vi bestämt oss för ska ha särbehandling, nämligen migranterna. Säger du att migranterna inte får särbehandling? Likabehandling hade varit att de blivit insläppta i landet och fått klara sig bäst de kunnat ungefär som en svensk nykläckt student eller en fattigpensionär. Men så gör vi inte ty vi har byggt upp en jätteindustri för särskilda åtgärder riktade mot migranter. Och denna särbehandling måste motiveras precis som annan sorts apartheid. Det icke uttalade motivet är, vad jag kan förstå, att dessa människor är annorlunda än svenskarna och därför inte skulle klara sig på normala svenska villkor. Eller kanske rättare sagt att svenskarna måste åta sig särskilda ansträngningar för att med lock och pock försöka förmå migranterna att anpassa sig till svenska förhållanden vilket de annars inte skulle göra. Till exempel anses de inte naturligt kunna lära sig svenska varför det krävs en särskild statlig apparat, SFI, för detta ändamål.