Några av mina starkaste fotbollsminnen daterar sig till sent 60-tal. I brist på storbilds-TV gjorde sig många besväret att åka in till stan och lösa biljett på Viktoriavallen i Nybro. För att se allsvensk fotboll kunde man åka till Fredriksskans i Kalmar eller Värendsvallen i Växjö. Ibland fick man nöja sig med ståplats och var man inte av full vuxenlängd kanske man inte såg så mycket. Ändå var det en härlig känsla att stå och trängas bland några hundra upphetsade karlar i 90 minuter. Jag kommer ihåg hur jag fascinerades av att vuxna, normalt sett sansade män, kunde skrika rakt ut i luften:

”Fitta!”, ”Passa Bengtson! Idiot!”, ”Offside för helvete!”, ”Vad är det för en bög till domare!”, ”Få arslet ut vagnen din jävla neger!”, ”Min mamma springer fortare!”.

Sådär höll det på i 90 minuter. Efteråt var alla överens om att man haft det ganska trevligt. Hade någon PK-ideolog varit närvarande, eller haft tillgång till en utskrift med alla kommentarer och kunnat analysera dem i lugn och ro, kanske hen kommit fram till att vi var en samling fascister och psykopater. Men nu klarade vi oss, internet var ännu inte uppfunnet.

Om vi tänker oss 400 män på Värendsvallen, extrapolerade till 400 000 män framför storbildsskärmar, som kommunicerar med varandra via sociala medier. Då har PK-ideologerna ett helt annat material att arbeta med. Och med lite god vilja kan man dra vittgående politiska slutsatser.

Nu tänker jag inte gå in på hur fotboll utnyttjas för politiska syften, med hjälp av modern teknik. Det skulle kräva en egen artikel. Istället vill jag lyfta frågan: Vem är Jimmy Durmaz?

För den stora fotbollspubliken är Jimmy Durmaz varken svensk, syrian, invandrare eller något annat, kanske inte ens fotbollsspelare. Han är en artist. Och en artist av ett mycket speciellt slag. Det är hans uppgift att, tillsammans med de andra spelarna på planen, ge oss en känslomässig upplevelse.

Det är säkert ingen slump att just män älskar fotboll. Män har ett starkt behov av emotionella upplevelser, kanske för att mäns känslor inte alltid är sympatiska och därför trycks tillbaka i stora delar av samhället. Vi behöver en arena där vi under rituella former kan uttrycka oss över hela registret; kärlek, hat, lycka, ilska, glädje, stolthet, förakt, depression, dyrkan, uppgivenhet, hopp och förtvivlan. Om vi inbegriper huliganism ingår också våld och brutalitet. Fotbollen ger oss allt detta. Vare sig Jimmy Durmaz missar straffen eller skjuter den i mål, är han på sätt och vis en hjälte. Vi vill älska honom men vi vill också hata honom. Vi behöver skratta men vi behöver också gråta.

Egentligen är det konstigt att en så relativt trist tillställning som fotboll, väcker så mycket känslor – jag menar, det händer ju inte särskilt mycket mer än att 22 vuxna män petar en boll framför sig. Men det bekräftar snarare spelets rituella karaktär. Den triggar vårt psyke och får oss att för en stund släppa fördämningarna.

Man kan jämföra med det antika begreppet Katharsis, som enligt Aristoteles beskriver den känsla av rening och förnyelse som infinner sig efter att ha upplevt en grekisk tragedi. En grekisk tragedi, utspelad på vers i hela sin längd kanske också var en ganska trist företeelse, men det fungerade för grekerna.

Tillbaka till Jimmy Durmaz. Oavsett vad han har för utseende eller hur han stavar sitt namn, går det alltid att hitta en orsak att älska eller hata honom, beroende på om han missar bollen eller träffar den. På det viset har han samma otacksamma roll som forna tiders gladiatorer i Rom. Ett enda missat svärdshugg kunde utgöra hela skillnaden – mellan att bli upphöjd till ära och rikedom, eller att bli mat åt lejonen.