En del påstår att svenskar är väldens godaste folk, men jag tvivlar. I så fall hade vi nog tagit bättre hand om våra pensionärer, och kanaliserat mera av vår jättelika migrationsbudget till UNHCR:s flyktingläger. Kanske hade vi också varit snällare mot Lasse Kronér.

Däremot är vi generösast i världen när det gäller välfärdstjänster till andra länders medborgare. Och när det gäller kostnaden för asylsökande är vi sannolikt världens slösaktigaste folk. Tre miljarder är regeringen beredd att betala för att låta 9 000 afghaner, som alla fått avslag på sin asylansökan, börja på gymnasiet. För den som har svårt att föreställa sig summans storlek, kan nämnas att det är nästan dubbelt så mycket som det kostar att driva hela den svenska riksdagen (och då är svenska riksdagsmän inte precis underbetalda). Vidare är det 20 gånger mer än vi betalar i apanage för att upprätthålla den svenska monarkin. En kostnad som då och då ifrågasätts.

Kostnaden för samtliga ensamkommande (varav en stor majoritet fuskat sig till bidrag) är naturligtvis mångdubbelt högre. Oavsett hur man räknar överstiger den med god marginal Afghanistans statsbudget.

Situationen är lite underlig med tanke på att Sverige i grunden är en sparsamhetskultur. Visserligen är vår gästfrihet mot främlingar inskriven i Havamal, men överdåd och excesser har aldrig legat för oss. Till och med adeln, på den tiden den hade något att säga till om, var modest i sina krav jämfört med kollegorna på kontinenten.

Jag ger mig ut på spaning efter en förklaring.

Enligt Machiavelli handlar all politik om makt. Det mest primitiva sättet att uttrycka makt är förstås att bruka våld, i sådan myckenhet att var och en inser det kloka i att underkasta sig. Ett exempel är den Islamska Staten, som sedan grundandet 2014 härskat genom våld och terror.

När samhället blir mer komplicerat och undersåtarna allt fler, är det praktiskt att byta ut delar av våldet mot symboler. Den som är kapabel att bygga ett slott med 120 rum och spegelsalar, skulle säkert också kunna göra livet surt för den som sätter sig på tvären. Våldet ligger alltid på lur även när det kläds i siden och marmor. Som exempel kan nämnas Ludvig XVI:s hov i Frankrike.

Istället för lyx och överflöd kan man visa upp sin vapenarsenal. Till exempel genom att placera ut ett pärlband av kärnstridsspetsar längs ett lands gräns. Det har varit basen för USA:s maktutövning sedan andra världskriget.

Ett mer sofistikerat sätt att uttrycka makt (som kanske uppfunnits av socialdemokratin) är generositet. Logiken blir här lite mer skruvad: Den som är kapabel att dela ut tillräckligt med pengar för att lyfta dig och din familj från misär till välstånd, och garantera er en trygg framtid, skulle antagligen också kunna göra motsatsen. Så det är säkrast att du är lojal och fortsätter rösta på vårt parti. Paradexemplet på denna strategi är Sverige.

Men inget imperium varar för evigt. Hur makten än legitimerar sig kommer den förr eller senare att utmanas. Valet står då mellan att träda tillbaka och låta någon annan ta över, eller gå till motoffensiv och visa musklerna tydligare.

Sovjetunionen valde det första alternativet och avvecklade sig självt 1991. Andra föredrar alternativ nummer två – deras sista tid vid makten brukar präglas av samma strategi som tidigare, men uppskruvat till ett högre tempo. Islamska Staten trädde ut ur historien under en eruption av våld och grymheter riktade mot civilbefolkningen. För huset Bourbon i Frankrike var processen aningen mer behaglig. Man festade och roade sig på slottet Versailles och var noga med att upprätthålla hovlivet, ända fram till giljotinen.

USA har under flera decennier tappat dominans på världsmarknaden, men släpper inte försprånget militärt. 2016 spenderade man nästan tre gånger mer på rustning än konkurrenten Kina, och nästan 10 gånger mer än Ryssland.

Socialdemokratin, som under snart ett sekel dominerat det svenska samhället, är på tillbakagång överallt i västvärlden. Hur kommer dess sorti att gestalta sig? Om min teori håller sträck finns risk för att den utlöser en orgie i generositet. Redan börjar man diskutera vad som ska hända med alla afghaner som saknar uppehållsrätt i Sverige, men inte omfattas av amnestin. Att helt enkelt följa svensk lag och genomföra de avvisningar som beslutats, skulle närmast uppfattas som högerextremistiskt.