Det sägs ofta – utom bland en del ofta statsfinansierade aktivister som gjort ett levebröd av att skälla svenskarna för rasister; se Mohamed Omars berättelse om detta här  – att svenskarna är det kanske minst rasistiska folket i världen. Det stämmer med mina erfarenheter. Svenskarna är inte rasistiska i den normala bemärkelsen att vi skulle tycka illa om eller förakta eller malträtera folk av annan etnisk tillhörighet. Däremot har vi svenskar av tradition varit behäftade med en föreställning som inte alls varit rasistisk i sina avsikter men väl blivit det i sina konsekvenser.

Det är föreställningen att alla människor innerst inne är svenskar och att det bara är utanverket – färgen, hårkrullet, tygerna och kryddorna – som skapar olikheter. Vi har utgått från att folk från alla andra kulturer egentligen lika ambitiösa, lika flitiga, lika ansvarskännande, lika tystlåtna och konflikträdda, lika gråsossiga, lika plikttrogna och lika ömsesidigt jantelagsfixerade och avundsjuka och lika barnkära som vilken smålänning som helst (för femtio år sedan kanske jag bör tillägga för att poängen ska gå fram). Därför är det till exempel ingen risk att erbjuda det svenska välfärdssystemet utan särskilt mycket kontroll till all världens folk eftersom dessa, liksom vilken gammaldags svensk bruksarbetare som helst, skulle skämmas om de låg det allmänna till last. De vill ju arbeta och göra rätt för sig, såklart! Alla som åker tunnelbana är svenskar, sa Åsa Romson.

När sedan migranterna väl är på plats visar det sig att de unga männen inte alls genast beställer Hermods-kurser för att studera till ingenjörer och ej heller verkar någon ha något emot att ligga det allmänna till last (vari de i båda fallen något påminner om moderna svenskar, men det är en annan historia). Dessa oväntade anomalier måste förklaras. Så förändras gradvis gammalsvenskarnas uppfattning om nysvenskarna.

Den första tolkningen är att allt beror på alla de strapatser och krig migranterna tvingats uppleva, det fattar du väl? Du skulle nog själv inte vara så piggelin om du fått uppleva vad de fått uppleva! Är du rasist, eller? Det här kommer att gå bra, ska du se. Det bästa vi kan göra är att bjuda in fler. Snart kommer deras inre svensk att komma ut som fjärilen ur puppan.

Tiden går och det kommer fler till MENA-bor förklädda inre svenskar men fjärilarna kläcks liksom aldrig. Gradvis muterar den allmänna tolkningen av situationen och den gammalsvenska pliktkänslan mobiliseras för ett nytt ändamål. Vi kan visserligen inte räkna med att nysvenskarna ska bete sig som gammalsvenskar men gammalsvenskarna har en skyldighet, en moralisk plikt att ta hand om nysvenskarna, lite som svenskarna tidigare var skyldiga att delta i kungens krig och eventuellt offra sig för den goda saken.

Föreställningen om puppan och fjärilen tonade bort och ersattes av uppfattningen att man inte riktigt kunde vänta sig att den här puppan faktiskt skulle bli en fjäril så gammalsvenskarnas ansvar var desto större. På detta stadium utbryter godhetstänkandet i full blomning. En del gammalsvenskar får svåra allergier av allt godhetsblomspollen men det är bara att ta histamin och hålla tyst. Migrationen uppfattas inte längre som en god investering för gammalsvenskarna utan som ett kors de är skyldiga att bära. Föreställningen om alla människors inre svensk tynar bort. Insikten att kulturella skillnader existerar kommer gradvis att erkännas.

Därmed ligger Sverige öppet för utvecklingen av traditionell rasism. När föreställningen om absolut likhet raseras har spärren mot alla slags rangordningar brustit. Graden av rasistiskt tänkande i ett samhälle är inte given en gång för alla utan ett slags kulturell färskvara som bestäms av hur det känns i mötena med representanter för olika kulturer. I sista hand fälls avgörandet av den kulturella samvarons ekonomi. Tjänar båda parter på samvaron, tjänar bara den ena parten eller tjänar ingendera parten på gemenskapen?

Jag tror att det bara är en tidsfråga innan den öppna rasismen bryter fram i Sverige. I verkligheten är de problem som migrationen medför inte migranternas fel. Skulden ligger hos svenska politiker, som tanklöst både bjudit in och härbärgerat, och hos svenska folket som inte haft kraft att sätta emot (inte jag heller). Men det som nu håller att hända, tror jag, är att rasistiska känslor håller på att ta överhanden över den analysen. Vi orkar inte med att ställa oss frågan vem vi egentligen ska bli arga på (där svaret i första hand är våra härskare och i andra hand oss själva). Risken är att svenskarna inte längre klarar att erkänna den egna skulden utan i stället lägger den på de nysvenskar som tacksamt hörsammat svenskarnas vänligt välkomnande skyltar om ”Refugees welcome”.