Jag har massor med gånger på dessa sidor framfört en enkel men troligen sann observation om människans mentalitet av innebörd att uppfattningar börjar i magen och sedan förädlas – eller eventuellt rationaliseras; falskt förnuft existerar – till logiska föreställningar i hjärnan.

Uppfattningar börjar med känslor och avancerar sedan till tankar som går att uttrycka i ord. Ett snarlikt sätt att uttrycka saken är Thorilds diktum om att det är större att tänka rätt än att tänka fritt: man får låta känslorna blomma hur som helst men innan de ska upphöjas till vedertagna och accepterade åsikter så måste de kalfatras av förnuftets stränge censor och revisor.

Förnuftets och eftertankens otacksamma roll är att säga nej. Alla kandidater till erkänd åsikt är inte värdiga. Även från mina inälvor kan avskyvärda dimmor uppstiga. Det är förnuftets uppgift att agera köksfläkt och förhindra dessa dimmor från att förpesta och förvrida medvetandet.

Nu får mitt fria och nyfikna tänkande en impuls som säger till exempel att det inte finns någon sanning och att den vite mannen är alla olyckors ursprung och att alla människor i hela världen har rätt till tandvård på min bekostnad om de bara lyckas ta sig till Sverige. Jaså minsann, säger mitt fria och nyfikna tänkande imponerat av innovationshöjden och djärvheten i dessa hugskott. Men förnuftets trista censor och revisor ifrågasätter. Kan det verkligen vara på det viset?

Där står det och väger mellan det djärva nytänkandet och den traditionella förnumstigheten. Då kommer plötsligt en ny tankefigur från någon sorts yttre rymd och säger att censorn och revisorn är brunråttor och anhängare till Adolf Hitler och att det bara är på grund av deras ondska som de gör motstånd mot rättvisans klara språk. Eftersom detta kan vara en objektivt hållbar syn på läget, allt är möjligt, så tvingas juryn – be mig inte förklara vem som är juryn i min hjärna, det måste vara något som står över både känslorna eller den fria tanken och förnuftet – begära ytterligare tid att rådslå och överväga.

Sådär rörigt har det länge sett ut i min hjärna. Jag har anfäktats av PK-istiska idéer som förnuftet – eller känslan, börja inte ställa svåra frågor! – haft invändningar emot men inte kunnat otvetydigt vederlägga. Jag har känt att det varit något grundfel med de PK-istiska föreställningar som dominerar tänkandet i Sverige. Men jag har inte tydligt sett felet. Det räcker inte med att säga ”vänster”.

Numera har jag sett felet. Jag fick hjälp av Jan-Olof Sandgrens krönika häromdagen. Det är nämligen så att PK-isterna ljuger. Hela deras härva av påståenden och uppfattningar är en samling lögner som faktiskt – läs Jan-Olofs krönika igen – inte står nazisternas efter. Du ska veta vem du har att göra med. Torgny Segerstedt, nazisthataren på trettiotalets Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skulle troligen ha varnat tillika.