Vad samhällen åstadkommer bestäms av hur människorna i de olika samhällena tänker. Olika samhällen odlar olika tänkesätt och därför skiljer sig samhällenas öde. Var detta en självklarhet eller en djupsinnig observation?

Jag önskar den vore självklar exempelvis i bemärkelsen att envar medborgare insåg nyttan av att fundera över lämpligheten i samhällets rådande tankevanor ungefär som Jens Sörensen nyligen gjorde i en artikel där han i stort sett kom fram till att det svenska samhället är sjukt eftersom nippriga idéer koloniserat våra hjärnor. Så observationen var kanske, tyvärr, snarast djupsinnig i betydelsen alltför sällan framhållen och respekterad.

Det finns anledning att tro att vår tid – vår tid betyder så däringa de senaste trettio, fyrtio åren – är dummare än andra tider och nu ska jag använda konung Gustaf III:s tänkande för att leda detta i bevis.

Det räcker med ett exempel, nämligen de principer enligt vilka samhällena väljer sina yppersta företrädare och beslutsfattare. Vår tids rikspolitiker är sådana yppersta företrädare och beslutsfattare. Nästan alla diskussioner som jag har hört om hur Riksdagen borde besättas har handlat om att det behövs fler kvinnor eller fler yngre människor eller fler invandrare eller fler representanter för HBTQ-kollektivet eller andra minoriteter. Jag tror att den underliggande uppfattningen är att Riksdagen bör bemannas så att den utgör ett representativt urval av svenska folket. Om den inte ska vara representativ så ska den snarast ha en övervikt för svaga och eftersatta grupper som har svårt att ta sig in på egna meriter.

Gustaf III tänkte diametralt annorlunda, det upptäcker man om man läser det tal han höll i samband med stiftandet av Svenska Akademien. Han brydde sig inte ett dyft om representativitet, han ville ha fram de dugligaste människorna. Gustaf III var meritokrat.

Dessutom hade kungen något för vår tid så ovanligt som filosofiska idéer om principerna för samhällenas utveckling, kort sagt en människosyn som inte bara grundades i lösa tyckanden (som hos oss), utan i historisk lärdom. Framgångar kan korrumpera människorna och göra dem slöa och råa, menade han:

Men, om en lång fred, en ostörd ro bidrager till ett Rikes väl, till undersåtares sällhet, så föder den oftast af sig en orklöshet i själen, som alstrar barbari, och förkolnar de Snillen, som i andra tider upplyste och hedrade Fäderneslandet.

Om du frågar mig så tycker jag det stämmer ganska bra på vår tid. Sträva efter välfärd och lycka – sällhet – och du får slöhet och dumhet. Människan är nämligen inte skapad för att anstränga sig om hon inte behöver, fortsätter konungen, hon föredrar lugnet och den lättjefulla dvalan som emellertid är skadliga för människan själv och för det samhälle i vilket hon existerar:

Ty menniskorna äro så skapade, att endast rörelsen uppeldar dem, att de äska starka driffjädrar att upptäcka de gåfvor naturen dem gifvit, att lugnet, under hvilket de äro allena lyckliga, förbereder större hvälfningar, då ej en försigtig vaksamhet bereder dem tillfällen att göra sig nyttiga och vidfrägdade, och hindrar dem, genom hoppet af ära och namnkunnighet, att falla i en lättjefull dvala, lika farlig för dem som för det allmänna.

Det enda som i fredstid kan avhålla människan från att sjunka ned i lojhetens bekväma träsk är ansträngningar inom vetenskap och bildning:

Den täflan, den liflighet, som Vettenskaper och Vitterhet uppväcka, är det enda medel att i lugna tider bibehålla den värma, i Sinnen, som kan tjena Fäderneslandet och dana i fredens sköte de Medborgare, hvilkas själar en gång kunna bidraga att frälsa Riket då stormar uppväckas.

Detta var bakgrunden till att Gustaf III instiftade Svenska Akademien. Självklart måste den bemannas med de ypperligaste begåvningarna – folk som besitter ”kunskap, vitterhet, lärdom och smak; desse äro oskiljaktige till ändamålets vinnande, fast de sällan äro förenade” – närmare bestämt dem:

som brinnande af kärlek för vitterhet, hafva fritt följt sin böjelse och endast sysslosatt sig med dess yrken;

som igenom vidsträckt lärdom stadgat sina omdömen på grunder, som tider och sekler dem förelagt;

som i Rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barndomen stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af menniskor deras kall kräft af dem att umgås med, hvilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, ett noggrannt val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver hvart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver hvilken de ej kunna föras.

Gustaf III var en märkvärdigare monark än jag fick lära mig i skolan. Han grundade, för svensk del, den ungefär 250-åriga period – industrikapitalismen – i vars dekadenta och fördummade slutskede vi nu lever.

Historien är inte förutbestämd – även om det ibland känns så när man betänker svårigheterna att hävda någon sorts sunt förnuft i vårt land – och därför kan vi trots allt hoppas att det går att lära sig något av den, till exempel just hur Gustaf III tänkte.