Arbetsmarknaden är knappast lätt för den som har kort utbildning och kort tid i Sverige. För en migrantfamilj med fyra barn och två vuxna krävs en månadsinkomst på över 34 000 kronor före skatt för att det skall löna sig att skaffa ett arbete. Det är knappast möjligt speciellt om det bara är en vuxen i familjen som får arbete vilket är det normala.

Om inte lön och bidrag anpassas på så sätt att det lönar sig att ta ett arbete är risken stor att sådana nyanlända hamnar i ett livslångt bidragsberoende med de sociala och ekonomiska konsekvenser detta kan få. Och det är ju inte heller få som befinner sig i en sådan situation.

Det är därför följdriktigt att svenska kommuner börjar oroa sig med tanke på det stora antal migranter som de tagit emot de senaste åren. Fyra moderata kommunalråd för därför nu fram ett förslag att bidragsnivån måste sänkas. En sådan sänkning måste ju göras generell och också drabba övriga svenska medborgare. Detta har säkert många andra, som också är mottagare av sociala bidrag, som till exempel bostads-och familjebidrag, inte helt klart för sig.

Att den omfattande migrationen skulle skapa ekonomiska problem för främst kommunerna har påtalats under en längre tid men något sådant har ansvariga politiker och tjänstepersoner inte velat ta till sig. Möjligheten är förstås att antingen höja kommunalskatten eller alternativt den statliga skatten kombinerat med en högre kommunal transferering. Att diskutera detta ett valår är förvisso en het potatis och man kan väl utgå från att det inte kommer att ske.

Statsministerns klassiska yttrande att ”vi skall inte ställa grupp mot grupp” är en närmast oslagbar plattityd där man föreställer sig att leva i sagans värld med ”ett bord duka Dig” som alltid finns tillhanda varje morgon för alla att hugga för sig. Sverigedemokraterna, som verkar vara ett av få partier som bekymrar sig om debet och kredit i samhällsekonomin, fick inför förra valet f-n för att de talade om att om man ger till A så måste man ta från B för att summan skall bli densamma. Så tänker man emellertid inte i den så populära postmodernistiska världen dit inte minst regeringspartierna hör hemma, eftersom där är det Berättelsen som gäller. Berättelsen är så mycket bättre än den trista verkligheten ty där kan man flytta sig tillbaka till bröderna Grimms sagor där inte verklighetens grymma och trista logik härskar och där det snälla bordet dukar sig alldeles själv.

Men vem vet, kanske tycker kommunernas innevånare, precis som Mona Sahlin, att det är häftigt att betala skatt och behöver man mer än man har i plånboken så är det ju bara att ta fram kreditkortet. Gäldräntan blir ju bara lägre och lägre så varför oroa sig i onödan. Det räcker med att oroa sig för ett varmare klimat.