Richard Swartz är enligt min uppfattning en lysande skribent. Den 10 mars skrev han en kolumn i Dagens Nyheter där han bland annat pekade på att USA, vilket illustreras inte minst av Trumps tullar på stål och aluminium, verkar ha förkastat sina gamla globala ideal typ demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter, och i stället bara bry sig om sig själv enligt presidentens princip America first. Kolumnen inspirerade mig till följande betraktelse. Om jag tänker fel så går det inte att skylla på Richard. Han skulle kanske inte ens hålla med mig.

Under ett halvsekel efter andra världskriget rådde ett kallt krig mellan två ideologiska motståndare som märkvärdigt nog båda ansåg sig stå för det goda i tillvaron och människans befrielse undan fattigdom och förtryck, således västvärlden med USA i spetsen och socialistvärlden med Sovjetunionen på första plats. Det var bara det att de två krafterna hade lite olika idéer om hur människans befrielse skulle gå till.

Det har länge funnits en tankeriktning i ett land som vårt som går ut på att USA aldrig haft några idealistiska bevekelsegrunder utan bara handlat i ekonomiskt egenintresse, till exempel att aktionen mot Saddam Hussein bara handlade om att USA ville komma åt Iraks olja, men det tror inte jag på. I det fallet handlade det mest om att ta ut en diktator och installera demokrati (vilket alltså, trist nog, inte fungerade).

Vad hände då under detta halvsekel? Jo, västs metod fungerade häpnadsväckande bra. Kapitalismen gjorde ekonomiska underverk, fattigdom och sjukdom trängdes undan och allt det där andra som vi numera är medvetna och överens om. Socialismen tappade självförtroendet och sprack som ett troll i solen. Globalismen i bemärkelsen frihandel, öppna gränser, demokrati och mänskliga rättigheter hade vunnit matchen.

Men som så ofta tidigare låg, tror jag, fröet till systemets eventuella undergång just i den triumferande framgången. Väst lärde sig att producera enorma ekonomiska överskott och det uppstod en kamp om hur detta överskott skulle fördelas och användas. Det gick som det brukade i avancerade kulturer, överskottet approprierades av små grupper särskilt starka, maktlystna och kompetenta individer, så kallade eliter. (Det där med ekonomisk jämlikhet tror jag bara har förekommit i små, primitiva samhällen, ofta med kannibalistiska vanor, till exempel hos indianstammar i Amazonas före kolonialismen.) Den växande samhälleliga rikedomen ökade bristen på jämlikhet eftersom överskottet fördelades ojämlikt.

Eliterna indelade sig i två typer. I vissa länder, till exempel USA, blev de dominerande eliterna privata och ekonomiska. I andra länder, till exempel Sverige, blev de härskande eliterna statliga och politiska.

I länder där förekomsten av privata, ekonomiska eliter är särskilt framträdande, återigen USA, framstår klyftorna för vanliga människor som särskilt nakna och utmanande. Men även där eliterna består av grupper som kontrollerar staten och påstår sig företräda ett annat projekt än personlig berikning, exempelvis att utveckla en välfärdsstat till folkets välgång, börjar missnöjet så småningom mullra både hos dem som med sina skatter finansierar verksamheten och dem som utgör verksamhetens klienter.

I båda fallen ställer sig nämligen de vanliga människorna samma fråga, nämligen ”vad fan gör eliterna med pengarna?”. De vanliga människorna misstänker – med rätt eller orätt, det spelar ingen roll, det finns för övrigt inte något rätt eller orätt i sådana här frågor – att eliterna inte gör någon nytta för andra än sig själva. I USA blir de rika ännu mer omätligt rika utan att man begriper hur det gått till, det är som om tillfälligheter och trolldom varit i farten. I Sverige köper politikerna sig fina jobb i FN för svenska skattebetalares pengar.

Västvärldens styrande eliter har förlorat sin legitimitet. Det betyder att vanliga människor anser att eliterna brister i rättfärdighet. Folket misstror eliternas högstämda fraser om demokrati och mänskliga rättigheter och tar sådant tal för egennyttigt svammel. Kapitalismens oerhörda utvecklingskrafter har skapat ekonomiska överskott som eliterna, vad sorts elit de än råkar tillhöra, har lyckats raka åt sig utan att förtjäna det.

När eliterna upptäcker de vanliga människornas dova misstro börjar de klaga på populism och hävda att folket har otillräckliga kunskaper. Folket, å sin sida, börjar skälla eliterna för globalister och har man en gång definierat motståndaren som globalist så har man själv nästan per definition blivit nationalist varpå man blir hållen för nazistfascist av eliterna.

Allt är mycket logiskt och begripligt. Motsättningarna eskalerar liksom av sig själva enligt spelregler som skapats av det faktum att folk slåss om ett växande ekonomiskt överskott. Några lyckas bättre än de andra blir därför utsatta för de andras avundsjuka, hat och bitterhet. Ingen har rätt och ingen har fel, det bara är som det är eftersom människor av alla typer saknar den mognad som behövs för att på ett civiliserat och värdigt sätt fördela och konsumera det ekonomiska överskott som ett vidunderligt produktionssystem ställer till förfogande.

Att folk väljer att rösta på sådant som Trump, Brexit och Alternative für Deutschland beror på att folk inte längre litar på sina eliter och föredrar nästan vem som helst framför de existerande härskarna.

Jag kan inte förstå annat än att den enda tänkbara lösningen är att samhällena odlar de värderingar som var för handen tidigare när eliterna fortfarande åtnjöt legitimitet i folket ögon. Borgerligheten tyckte illa om Tage Erlander och arbetarklassen ogillade Wallenberg, men alla förstod hur och varför respektive potentat hade hamnat i sin position. Man fick gilla läget, klara sig bäst man kunde och jobba på. Det var så Sverige blev framgångsrikt, tror jag.