Den väldigt vanliga röllikan har aerodynamiskt formade frön så att växten skall få ett större spridningsområde (dess frön flyger med vinden). Uttrycket ”som ett rö för vinden” lär ha detta ursprung.

Idag är det väl närmast partiledningarna för de ”etablerade” partierna och de partier de leder som förtjänar epitetet ”rö för vinden”. Socialdemokraterna var först ut, Nalin Pekgul förlorade först striden om ordförandeskapet för partiets kvinnoförbund och därefter blev Omar Mustafa för en kort tid suppleant i det viktiga verkställande utskottet. Nästa parti ut på skandalplanen var Miljöpartiet med Mehmet Kaplan och Yasri Khan. Kaplan för att han hade kontakter med det Muslimska Brödraskapet och Khan för att han vägrade skaka hand med kvinnor.

Nu följer Centern efter den skandalösa domen i Solna tingsrätt, där en man friades för misshandel av sin hustru. Två nämndemän som nominerats av Centern, Ebtisan Aldebe och Hasan Fransson, ville fria mannen på för svensk lagstiftning obefintliga grunder. Juristdomaren och den tredje nämndemannen ville fälla så det stod två lika. Då ska det enligt processrätten dömas till den åtalades förmån, så mannen gick fri.

Ebtisam Aldebe utmärkte sig redan inför valet 2006. Hon var då riksdagskandidat för Centern, och sa i en Rapport-intervju att det borde gälla särskilda arvsrättslagar för muslimer i Sverige för så är det nämligen i sharialagen.

Man tar sig för pannan! Vad är det som pågår? Har de politiska ledningarna helt tappat fattningarna? Är de så förblindade av medlemsvärvning och röstfiske att de accepterar vem som helst som medlem idag? Har de etablerade partierna blivit så skrämda av medlemstappen att de tar in precis vem som helst? Måste en medlem inte uttrycka intresse och sympati för partiets politiska linje och lojalitet med partistadgar och partiprogram? Är de rädda att de skall bli förbisprungna och inte lyckas göra inbrytningar i skaran av muslimska migranter?

Eller har muslimerna kanske tagit intryck av den tyske studentaktivisten Rudi Dutschkes slogan om ”Den långa marschen genom institutionerna”? En slogan som Dutschke använde 1967 för att beskriva en långsiktig strategi för att skapa förutsättningarna för revolution: att störta samhället genom att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner?

Jag lägger min röst på det förstnämnda alternativet. Jag tror att de ”etablerade” sju politiska partierna befinner sig i minst sagt prekära situationer. Inget parti verkar veta varken vad eller vem de är till för. Inget parti verkar längre inse att det man har det har man inte fått gratis och är inte för evigt.

Jag minns ett möte sommaren 2014 med en ung entusiastisk Centerflicka, eller ”Centerdam” kanske man skall säga. På den vackra strandpromenaden längs Riddarfjärden där växtlighet skyddar från biltrafiken på Norr Mälarstrandsleden stod hon en sommarkväll och delade ut flygblad som handlade om Centern.

Eftersom jag har rest runt en hel del på den svenska landsbygden och sett hur avfolkningen fortgått oavbruten sedan 50-talet, sett hur förfallet har krupit allt längre söderut, hur gårdar och enskilda hus står tomma och skyltarna ”Till salu” står som spön i backen, frågade jag henne om det inte var där som Centern borde lägga energin? ”Är inte Centern längre garanten för att hela Sverige skall leva” frågade jag? ”Nej, nej, vi är det gröna alternativet för Stockholm och för alla andra städer i Sverige” svarade hon. ”Centern är numera ett liberalt grönt parti till skillnad från Miljöpartiet som har blivit socialistiskt”, tillade hon.

”Men brukar inte Centern få bara 2 – 4 procent i Stockholm, medan ni är största parti på Gotland och har en stark ställning i Halland”, undrade jag. ”Nja, så var det kanske förr i Stockholm, men nu skall det bli annat, och Gotland och Halland, som du säger, där har vi ju redan en stark ställning”, blev svaret. ”Är du säker på att det där är rätt strategi, tror du att det där med Gotland och Halland kommer att gälla även framledes”, frågade jag men fick inget svar.

Centerns ledning eller ”partistrateger” hade alltså konstaterat att Miljöpartiet hade glidit åt vänster och att det nu fanns en möjlig roll som ett liberalt grönt parti! Rollen att föra den svenska landsbygdsbefolkningens talan hade alltså övergetts av Centern till förmån för försök att vinna nya väljargrupper.

Centern som rö för vinden alltså, och de är inte ensamma. Hur det står till i Miljöpartiet vet vi, och hur det blir med Moderaterna och Ulf Kristersson efter ”öppna era hjärtan” och Anna Kinberg Batra återstår att se. Liberalerna har nyss haft sin ledarstrid. Hur är egentligen balansen i Socialdemokraterna mellan den traditionella LO-falangen och ”kyrkfolket” (Wanja Lundby Wedin, i Svenska kyrkans styrelse och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet)?

Visst måste partiernas ledare eller ”partistrateger” pekas ut som de skyldiga till svajigheten och vindkänsligheten. Rö för vinden hela bunten.

Till det mest vindkänsliga och virrigaste partiet idag måste dock Kristdemokraterna utses. Andreas Johansson Heinö skrev för ett tag sedan i en artikel på Timbro, att Kristdemokraterna visserligen alltid har varit i otakt med tiden. Men nu år 2018, när Svenska kyrkans ledning har gått vilse, samtidigt som islam genom den muslimska migrationen växer sig starkare och det byggs alltfler moskéer och böneutropen ljuder lite överallt, då väljer Ebba Busch Thor att profilera partiet inte som ett kristet parti utan som ”vårdpartiet”!

Stig Fölhammar, samhällspolitiskt intresserad f d konsult och egenföretagare samt stats- och EU-tjänsteman, flyttade från Sverige för 20 år sedan men tillbringar somrarna i Sverige och röstar i riksdagsvalet och i valet till det Europeiska Parlamentet.