Jag tar inte ställning till vilka man bör skämta med, det är förstås ett personligt val. Vissa personer och företeelser är helt enkelt roligare än andra. Andra kanske man inte skämtar om därför att man gillar dem. Det jag vill ta upp är när skämtet blir ett brott. Ett brott mot staten, eller någon annan auktoritet som kan utdöma straff. Det underliga är att ”brottet” nästan aldrig handlar om själva skämtet, utan mot vem det riktar sig.

På fritidsgården i min förort finns en inhägnad med två vietnamesiska hängbuksvin. De heter Daniel och Viktoria, uppkallade efter kronprinsessparet. För hundra år sen hade det betraktats som ett majestätsbrott, men idag skulle kungafamiljen knappast protestera. Och gjorde den det, skulle det utlösa ett gapskratt över hela Sverige.

Som jämförelse kan nämnas att under 70-talet hade kungen själv en hund, som han döpt till Ali. Namnvalet utlöste våldsamma protester bland annat i Pakistan, där man uppfattade det som en skymf mot en av Mohammeds släktingar, som också hette Ali. Det slutade med att kungen tvingades döpa om hunden. Ett modernt och mycket svenskt majestätsbrott, med kungen på de anklagades bänk.

Jag har en tes (som jag hoppas en dag kommer att bli vetenskaplig standard) och den lyder: Aggressionsnivån, hos den som utsätts för skämt, står i direkt proportion till kvoten ”Reell makt” / ”Legitim makt”. Låt oss kalla det ”RL-kvoten”. Med reell makt menar jag den makt som utövas i praktiken. Med legitim makt menar jag den makt som stöds av det allmänna rättsmedvetandet (förhoppningsvis återspeglad i lagstiftningen).

Som statschef har kungen otvivelaktigt en hög legitim maktposition. Hans reella makt är dock starkt beskuren, vilket gör RL-kvoten lägre än för många av hans undersåtar. Därför kan man ostraffat mobba honom, som i det här klippet. Hade samma skämt gällt någon i Mohammeds familj, misstänker jag att Google tagit bort det.

Gruppen muslimska länder har å andra sidan stor reell makt, eftersom de sitter på världens oljetillgångar. Extremistiska grupper med kopplingar till islam har dessutom ett våldskapital, som inte minst i Sverige skapar en fruktan för terrorism. Muslimers legitima makt (i egenskap av muslimer) är däremot liten, eftersom vi lever i en sekulär stat. Detta får RL-kvoten att skjuta i höjden, och man skämtar helst inte om Islam. Lars Vilks försökte, men alla uppskattade inte hans roliga hund.

Att driva med ”svennar” är långt tryggare. Välfärdssamhället har till största delen byggts och betalts av ”svennar”, svennar är den grupp som har störst kulturell och historisk förankring, deras utbildnings- och kompetensnivå är högre än hos flertalet invandrargrupper. Maktpositionen svennar befinner sig i har alltså hög legitimitet. Av politiska skäl avstår vi dock från att utöva den makten i praktiken, särskilt inom rättsväsendet. Det placerar oss i samma pinsamma sits som kungen. RL-kvoten rasar till ett minimum.

Lägst RL-kvot av alla har Gud. Allsmäktig eller inte, hans reella makt är närmast obefintlig. Du kan håna honom hur mycket du vill (så länge ni är på tu man hand). Marken kommer aldrig att öppna sig under dina fötter.

Högst RL-kvot finns istället hos Guds företrädare. Eftersom de representerar Gud behöver de ingen egen legitimitet, men den reella makten (som blir resultatet) är deras egen. Skoja gärna med Gud, men aldrig med hans profeter.

En grupp man heller inte skojar med är de kriminella. Möter man den lokale droghandlaren i samspråk med Hells Angels på pizzerian, avhåller man sig från att fälla lustiga kommentarer om deras klädsel. Förklaringen är enkel. Deras legitima makt är noll, men deras reella makt (i varje fall i just då) betydande. RL-kvoten är med andra ord skyhög.

I Sverige har etniska minoriteter visserligen samma legitima rättigheter som andra. Men många menar att det är förenat med så stora nackdelar att inte tillhöra majoritetskulturen, att det bör kompenseras. Till exempel genom särskilda villkor när det gäller arbete, politisk representation, boende eller utbildning. Identitetspolitiken, som den tillämpats i Sverige, har haft stor förståelse för den typen av argument. Enligt många bedömare är Sverige det land i världen där minoriteter har störst reell makt.

Det har fått RL-kvoten att öka dramatiskt, ibland till alarmerande nivåer. Så här reagerar Adam Tensta på att Louise Andersson Bodin (i ett mycket välvilligt skämt på YouTube), råkar säga n-ordet.

På 1970-talet var samhället mer stabilt. RL-kvoterna fluktuerade inte lika mycket mellan grupper och man kunde skoja om det mesta. Även om inte alla hundar fick heta Ali, kunde man i alla fall höra Povel Ramel framföra ”arabvisan”.