För drygt hundra år sen var det populärt att hylla kvinnan. Det hölls tal, skålades och skrevs poesi till hennes ära, till exempel dessa rader av Fröding:

Din fot var späd och liten, din vrist var fin och spenslig,
din väg var så enslig,
och blygt förnäm och skygg var din gång,
du liknade de syner, som drömmarna väva,
de lysa och sväva,
och stjärnor de bära om håren till spång.

Ola Hansson anlägger en mer socialrealistiskt ton:

Men der hemma hustrun träget på en trasig strumpa stickar,
böjer stundom tröttad handled, stirrar ut med slöa blickar.
Liksom bylten utaf trasor, sammankrupna, barnen sitta,
med en glasig glans i ögat fånigt, stelt och dödt de titta.

Vare sig hon var kärleksnymf, hustru eller blott en fattig arbeterska, förtjänade kvinnan vår högaktning, därom var den svenska kultureliten tämligen överens. Möjligtvis med undantag av Strindberg. Så här skriver han i En dåres försvarstal:

Och jag vill anbefalla lagstiftarna att noga besinna 
konsekvenserna av att ge medborgerliga rättigheter åt 
halvapor, lägre stående varelser, sjuka barn, sjuka och galna 
tretton gånger om året vid tiden för menstruationen, 
fullkomligt vansinniga under grossessen, och oansvariga 
under resten av livet, omedvetna brottslingar, 
kriminella av instinkt, elaka djur utan att veta om det.

I andra sammanhang kunde Strindberg vara mer försonande. Han vurmade till exempel för kvinnlig rösträtt, gifte sig med självständiga yrkeskvinnor och gick längre än de flesta i att tillämpa jämlikhet i familjen. Så hans omvittnade ”kvinnohat” kan diskuteras.

För Strindberg var kvinnor individer, och vissa av dessa individer gjorde honom ursinnig. Till exempel drog han sig inte för att vilja krossa näsbenet på feministen och översättaren Sophie Adlersparre, och Carl Larssons goda hustru Karin avfärdade han som en elak djävul.

Många med rötter i 1800-talet såg kvinnan som symbol för höga ideal, hon skulle personifiera kärlek, trofasthet, renhet, dygd och offervilja. Att påstå motsatsen var inte bara oförskämt, det var ett brott mot värdegrunden. Jag tycker mig se vissa likheter med det sena 1900-talets idealisering av främmande kulturer, en bild som alltmer skaver mot verkligheten.

Numera inser de flesta att 1800-talets kvinnoideal under ytan odlade ett förakt, som låg i vägen för hennes frigörelse. Utan att vilja ursäkta Strindbergs brutalitet, måste man erkänna att han såg kvinnor som ”verkliga” människor. Och verkliga människor kan (tyvärr) ibland vara grymma, ondskefulla, elaka, oansvariga och härsklystna. På det sättet var han demokrat.

Om jag ägde en tidsmaskin skulle jag vilja förflytta Strindberg till år 2018, och låta honom kommentera företeelser som #metoo-upproret eller identitetspolitiken. Eller varför inte regeringens styrning av kulturutbudet, i syfte att: ”integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barn och ungdomsperspektiv samt främja ett internationellt och interkulturellt utbyte” (förordning 2012:515).

Men debattklimatet i Sverige har blivit lite ängsligare under de här 100 åren. Kanske skulle Strindbergs ”aggressiva” polemik ha svårt att vinna gehör på dagens kultursidor.

SVT skulle säkert tveka att bjuda honom till morgonsoffan, för att diskutera kultur med Özz Nuyen (aktuell som Carlsson i Hemsöborna) eller debattera feminism med Gita Nabavi, nyvald partiledare för Fi. Han kunde ju när som helst vräka ur sig något oacceptabelt.

Hans Facebook-konto skulle troligtvis stängas ner. Redan efter ett par kommentarer. Hans böcker befinnas vara fyllda med sexistiskt hat, och diskret plockas bort från hyllorna. Till och med SD tror jag skulle undvika att ge honom en plattform, inför det känsliga valet 2018 (nu när man äntligen blivit av med Kent Ekroth).

Kanske dagens Sverige skulle vara mer effektivt i att tysta honom, än det Sverige som en gång inspirerade honom att skriva Röda Rummet.