Slötittandes på YouTube hamnade jag som så ofta tidigare inför USAs president Donald Trump. Jag tänkte att det säkert var en av dessa för det mesta rätt trista presskonferenserna. Men det var det inte. Jag hade hamnat i ett rum där det faktiskt tillverkades politik.

Ett trettiotal personer, som visade sig vara kongressledamöter, både senatorer och husrepresentanter, från båda partierna, satt, under Trumps ordförandeskap, kring ett ovalt bord i ”the cabinet room” i Vita Huset. Sammanträdet plus eftersnacket tar en timme.  Att det hela är på allvar framgår inte minst av att de pressfotografer som kringgärdar bordet smattrar med kamerorna hela tiden. (Kan man inte sätta moderna kameror på ljudlöst eller ingår smattret i dramaturgin?)

Bakgrunden till mötet är skolskjutningen den 14 februari i Marjory Stoneman Douglas High School i Parkland, Florida då 17 lärare och elever dödades. Mötet i Vita Huset hålls ungefär tio dagar senare. Till min stora förvåning artar sig sammanträdet inte till en uppvisning av fraser och poser, vilket jag hade förväntat mig om det varit i Sverige, utan till en förhandling mellan bekymrade medborgare, som råkar vara framstående politiker, i syfte att sy ihop ett paket av verkningsfulla åtgärder som går att få kongressen att nappa på.

De närvarande politikerna visar sig bestå av sådana som själva arbetar med olika lagförslag till åtgärder mot skolskjutningar. Presidentens syfte med mötet framgår snart: han försöker malla ihop de olika synsätten till ett enda förslag som kan presenteras för kongressen och förhoppningsvis antas. Han håller kort sagt på med ett stycke ledarskap i den högre skolan.

Jag är själv bra på att leda sådana möten om jag får säga det själv. Jag förklarar ärendet och håller diskussionen till saken eftersom den annars lätt flyter ut i vad som helst. Jag kopplar ihop vad folk säger och drar slutsatser. Jag ber om förtydliganden när folk säger något svårförståeligt. Jag lägger till rätta när jag ser att den ene missförstått den andre. Jag vinnlägger mig om att skapa en god och resultatorienterad stämning.

Precis sådan var Trump vilket förvånade mig som för det mesta betraktat honom som en egocentrisk pratkvarn. Här är han bestämd, konstruktiv och sympatisk. Till exempel har den demokratiske senatorn Joe Manchin och den republikanske senatorn Pat Toomey sedan många år haft ett lagförslag enligt vilket alla vapenköpare måste bakgrundskontrolleras, typ utdrag ur belastningsregistret. Demokraterna Dianna Fienstein och Amy Klobuchar har några egna idéer. Då utspinner sig följande konversation.

• Joe och Pat, säger presidenten, kan inte ni tillsammans med Dianna och Amy försöka väva in deras förslag i ert? Är det ok, Dianna och Amy? Förresten Joe and Pat, kan ert förslag gå igenom senaten?
• Absolut. Ja, vi tror det, säger senator Toomey. Vi hade 54 röster klara när vi la fram förslaget år 2013, men det behövdes 60 så det blev inget.
• Det var väl för att president Obama inte drev på, kommenterar Trump.
• Nej, säger senator Manchin, det var för att kongressen var rädd att Obama skulle gå alldeles för långt om han fick en ny lag att jobba med. Men om ni, Mr President, stödjer förslaget så vet vi att det kommer att gå igenom.
• Jag vet och jag gillar förslaget. Men jag tycker det behöver skärpas. För att köpa en pistol måste man vara 21 år, men det där vapnet som floridamördaren använde får säljas till 18-åringar. Det går inte. Åldersgränsen bör höjas.

Då säger en senator att Nationella Gevärsförbundet, National Rifle Association, NRA, inte gillar sådana kontroller som diskuteras. Och det är motståndet från NRA som i alla tider förhindrat verkningsfulla förändringar av vapenlagarna. Jag vet, säger Trump, de flesta av er är skräckslagna (”petrified”) inför NRA (för att NRA finansierar era kampanjer, antyder Trump), men det är inte jag för jag behöver inte deras pengar. Jag bjöd NRA på lunch i söndags. De är fina patrioter. Och de fattar att inskränkningar behövs. Så det här kommer att gå bra.

Trump anser att det behövs beväpnade vakter i skolorna och att man måste vidta särskilda åtgärder för att förhindra att psykfall får tag i vapen. En politiker protesterar att skolorna inte ska bli vapentillhåll. Men det betyder bara att en mördare som kommer in i skolan får total kontroll, säger presidenten. Kongressman John Rutherford från Florida instämmer och säger att ”the only thing that can stop a bad guy with a gun is a good man with a gun”. En annan politiker invänder att alla psykiskt sjuka inte är potentiella mördare.

Senator Marco Rubio från Florida, en av Trumps medtävlare inför kandidatnomineringen 2016, pekar på att myndigheterna i Florida kände väl till den senaste skolmördaren och hade blivit uppmärksammade och varnade. Lokalpolisen kände till faran och likaså skolnämnden, FBI och socialen. Men ingen av de gjorde något. De pratade inte ens med varandra.

Jag blev imponerad av hur respektfullt, civiliserat och sakligt snarare än ideologiskt det tydligen går till att göra politik i USA. Om det nu faktiskt blir några nya, fungerande lagar, förstås. Kanske har Trump inte NRA så säkert i fickan som han tror.